Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
76-
säges, förlorar sitt värde af fullt bevis, så snart omständigheter
förebringas, som rubba dess tillförlitlighet, eller att en presumtion
skiljer sig från ett öfverflyttande af bevisskyldigheten i fråga
om det presumerade derigenom, att den, mot hvilken
presum-tionen gäller, aldrig behöfver föra ett lika starkt bevis om
pre-sumtionens oriktighet, som om han i första hand varit
bevisskyldig för det presumerades icke-existens, utan att det är
tillräckligt, att han för ett motbevis. Ar det riktigt, att en s. k.
presumtion kan häfvas genom ett motbevis, så är den ingen
presumtion utan ett indicium, underkastadt domarens fria
pröfning, och kan det bevis, som åstadkommes genom två ojäfviga
vittnens sammanstämmande utsaga eller genom ett inför rätten
afgifvet erkännande, sådant § 36 föreskrifver, genom ett motbevis
rubbas, hafva dessa bevismedel i och med detsamma undandragits
den legala teoriens tvångströja. Påståendet, att en presumtion
i förevarande fall är tillstädes, samt lagens föreskrift, att två
vittnen måste af domaren anses såsom fullt bevis och att känd
sak är så god som vittnad, blifva då knappt mer än erinringar
till domaren att icke under nämnda förhållanden utan skäl vägra
att taga facti probandi existens för god, men gifva ingen som
helst ledning för afgörandet af, när han kan anses berättigad
att vägra antaga ifrågavarande faktums existens vara. bevisad.
Denna af oss påpekade skilnad mellan motsatsbevisets och
motbevisets tillämplighet är ingalunda en oväsentlig sak, som
blott har sin betydelse, då det gäller att bestämma, i hvad mån
teori eller praxis kan anses hafva afvikit från 1734 års lagstiftares
ursprungliga mening, utan nämnda skilnad bibehåller alltjemt sin
stora betydelse, så länge lagstiftningen i något fall bestämmer, att
domaren måste taga ett fördt bevis för godt eller presumera ett
faktum. Der lagen èj föreskrifvit, att bevis i motsatt riktning
icke alls får beaktas, är domarens ställning i dylikt fall derföre
den, att han måste anse saken bevisad, till dess motsatsen
bevisas Och om den fria bevispröfningen gäller beträffande detta
Detta bevis om motsatsen måste, då annat ej föreskrifves, vara ett
bevis, som ger full juridisk visshet. Såsom förut nämnts, hindrar emellertid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
