- Project Runeberg -  Det nya Stor-Tyskland /
156

(1992) [MARC] Author: Jan Myrdal
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Note: This work was first published in 1992, less than 70 years ago. Jan Myrdal is or might still be alive. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Okunnighet, medvetenhet och ansvar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

OKUNNIGHET, MEDVETANDE OCH ANSVAR



Jag får allt svårare att känna igen mig i det officiella förflutna.
Nu mer än fyrtio år senare blir det världskrig i vilket vår
generation växte upp allt mer mytiskt. Det vetande vi på vår kant
hade tidigt i kriget och som alla sedan delade från åren 1942
och 1943 sugs bort ut i intet. Därmed utplånas också de
medvetanden med vilka vi svarade på det oundvikliga vetandet.
Frågorna besvaras inte; de rätas ut. Det tvetydiga blir enkelt. Av
historien blir saga och sägen, folkmorden blir historier,
sentimentala, uppbyggliga eller hollywoodiserade och de verkliga
konflikter vi levde i och – nolens volens! – tvangs ta ställning till töms
på innehåll och ansvar. Då det förflutna görs ohanterligt saknar
också framtiden styrsel. Det gäller därför att återställa orden!

Tag en typisk text!

”Jag älskade honom också. I många år var jag på Hitlers
sida, gladde mig åt hans framgångar och söijde nederlagen...
Då vittnesbörden från koncentrationslägren drabbade mig, kunde
mitt förstånd först inte acceptera vad mina ögon registrerade.
Liksom många andra kallade jag bilderna arrangerade
propagandalögner. Då sanningen slutligen besegrade mitt motstånd, greps
jag av förtvivlan och mitt självförakt, som redan var en svår
belastning, accelererade över gränsen för det uthärdliga. Jag insåg
inte förrän långt senare att jag trots allt var tämligen skuldlös.”

Så skriver Ingmar Bergman i ”Laterna magica”. Det är ett
vanligt skrivsätt. Det verkar uppriktigt. Biktande till och med.
Han erkänner ju sitt misstag. Så svårt var det för de troende
nazisterna på den tiden. De var hjälplösa offer. Särskilt de unga.
Sedan när Riket gått under och sanningen uppenbarades blev de
tidigare troende förtvivlade, de frågade sig om egen skuld. Därpå
så småningom katharsis, själslaxering alltså. Livet gick vidare.
Så skrivs i München som i Stockholm, i Malmö som i Marseille.
Det är vanligt och tillsynes uppriktigt. Men är det sant?

På ytan tycks orden kunna vara sanna. Efter att ha varit
Hitlerdyrkare i tio år nåddes Ingmar Bergman vid tiden för Tredje
rikets undergång, strax innan han skulle fylla tjugosju år, av

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 13:12:32 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/skrifts-17/0156.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free