Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
heter och bara skrivits av Per Wästberg är det inte trevligt att bli känd
som en den där längtar efter att hänga stackars fattiga satar som
förtrycks av ryska chauvinister. Jag skrev alltså om den lag som gällt i
Sverige fram till 1973 och som i några och ytterligt strängt definierade
fall säkrade det svenska folkets nödvärnsrätt mot sådana som en
svensk Vidkun Quisling eller en svensk Himmler eller någon svensk
Bilak eller Indra som kallade in ryska soldater att ockupera sitt land.
Men det kunde inte tryckas. För så extrema åsikter som att den
1948 års lag vilken gällt fram till 1973 var en förnuftig lag kunde
Dagens Nyheter inte ”öppna sina spalter”. Det tog Per Wästberg mer
än en vecka att kämpa igenom det beslutet. Det finns ju förnuftiga och
hederliga publicister också i Dagens Nyheter. Men Per Wästberg är
ett publicistiskt skenhelgon; en liberal hycklare.
Frågan är egentligen mycket enkel. Kriget är ingen otänkbarhet. Vi
bekämpar kriget; vi söker skjuta upp kriget; vi arbetar för freden ...
men kriget är en ond möjlighet. Vi måste därför förbereda oss också
för denna onda möjlighet. Ty vi är eniga om att söka bevara nationens
existens.
Ända sedan markis Beccaria (av Dagens Nyheters obildade signatur
Viktoria föraktfullt kallad en gammal italiensk markis som Jan Myrdal
hittat) för mer än tvåhundra år sedan inledde den allvarliga debatten
om dödsstraffet i Europa har alla som varit för framsteg, förnuft och
mänsklighet och som efter franska revolutionen kommit att stå till
vänster bekämpat det allmänna dödsstraffet som ett grymt och
meningslöst straff. Det har heller inte haft någon avskräckande verkan på
de mördare och rånare och kidnappare som hotats av det och utsatts
för det. (Bernard Shaws paradox om fängslandet; att förbrytarna som
oförmögna till frihet samt och synnerligen kunde befrias från
fångenskapens lidande genom att avlivas på något inte alltför obehagligt sätt,
den bör inte tas efter orden.) Vi är således mot dödsstraffet.
Men samtidigt finns ett visst antal svåra brott mot nationens
existens; om dessa brott begås då leder de till krig, ockupation; de kan
leda till vår nations förintelse. Mot dessa brott anser jag - i enlighet
med den diskussion vi hade inför den lag som gällde fram till 1973
-måste det finnas en samhällelig nödvärnsrätt.
Lagen så som den var utformad inskränkte dödsstraffet under krig
till ett mycket litet antal synnerligen grova brott mot nationen. Dessa
brott så som grovt landsförräderi, grov krigsförbrytelse och grovt
spioneri kunde blott föra till dödsstraff om brotten varit så allvarliga
att de under fredstid obönhörligen skulle fört till livstids fängelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
