Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det. Och det har de ju. Det är deras yrkesheder som medlemmar av
svenska journalistförbundet. Svenska ämbetsmän skyddar varandra
och räddar äran (och pengarna) åt kolleger och deras familjer och
svenska journalister tiger därefter mot betalning. Det lärde vi
grundligt under krigsåren och lärdomen bekräftas titt som oftast.
Skälet till att de svenska författarnas majoritet nu tiger om
Afghanistan är inte svårt att finna. Det är olämpligt att uttala sig. Jan Gehlin
är ett typiskt exempel. När Stellan Arvidson skulle avsättas (under
hövlighetsbetygelser) som ordförande och vice ordföranden Jan
Gehlin ville tillträda då kom Jan Gehlin ut till mig på Fagervik för att
diskutera uppläggningen av operationen. Då dög jag. När det däremot
gällde att uttala sig offentligen mot den sovjetiska ockupationen av
Tjeckoslovakien nio år efter anfallet då fick Jan Gehlin kalla fötter ty
Karl Vennberg och hans likar var närvarande och hela
ockupations-vänstern och anpasslingslobbyn i Författarförbundet hade
mobiliserats och då meddelade Jan Gehlin från talarstolen att han inte skrivit
på det upprop som föreslagits av Lars Gustafsson, Jan Myrdal och Jan
Stolpe bland andra ty han:
— tyckte inte om det sällskapet.
Det var fegt sagt. Men den fegheten är inte bara den gamla vanliga
svenska författarfegheten från trettiotal och fyrtiotal; det är en feghet
specifik för den korporativa författarrollen i efterkrigssverige; den roll
trettiotalsstudenterna skrev åt författarna när studenterna blivit
efter-krigsämbetsmän och skapare av kulturpolitik. Vilhelm Moberg
beskrev den i Vecko-Journalen för trettiosex år sedan när den blott var
förslag:
”... att svenska staten skulle inrätta ett antal författartjänster /.../
Förslagsställaren konstaterar - det är så sant som det är sagt - att
författarna till följd av sitt ekonomiska nödläge icke står så fria och
oberoende gentemot samhällets institutioner att de rätt kan fullgöra
sin uppgift. Deras uppgift är ju att tjänstgöra som opponenter och
sanningssägare /.../ För att kunna fullgöra sin uppgift måste de
återskänkas sin frihet. Vilket alltså /.../ bäst skulle ske på det sättet att de
tog fast anställning hos samhället /.../ Dessa fast anställda
statsförfat-tare skulle sedan bli verkligt fria i sitt skapande. De skulle kunna
friska upp vår idédebatt /.../ Det är närmast genant att ingen tidigare
har kommit på denna briljanta idé /.../ den bestyrkes med alldeles
särskild kraft av de erfarenheter, som vi har gjort under
samlingsregeringen P A Hansson åren 1939-1944. Vi kan ju lätt konstatera, att
de som har framträtt som fria och orädda opponenter och kritiker i
14-Myrdal, Dussinet fullt
209
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
