Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kommit överraskande — den tysk/ryska pakten i augusti 1939 - var
ordentligt analyserade också i svensk press månader i förväg.
Det finns en föreställning som är lika sympatisk som vanligt
förekommande; den att krigen varit avbräck i utvecklingen, varit bakslag.
Den föreställningen har präglat all västeuropeisk officiell retorik under
åtminstone ett sekel. Den är dock lika ohållbar som motretoriken om
heroism och stålbad och mussoliniskt farligt levande. De moderna
krigen har varit starkt utvecklingsbefordrande. Det har med rätta
sagts att de varit historiens lokomotiv. Icke för offren. Alla de
miljoner som gick under i de två storkrigens gasanfall och eldstormar var
precis som vi här och hade lika liten vilja till krig som vi. Men krigen
innebar en enorm utveckling av produktivkrafterna och lade grunden
till en svindlande välståndsökning.
Verkligheten är tvetydig. Jag har nära vänner som överlevde
Hiroshima och som fört mig genom Hiroshima; Hiroshima var ont. Men
kriget, förintelsen, nederlaget frigjorde Japan till en väldig utveckling.
För Tyskland gäller detsamma. Att Kina kunnat genomföra en stor
inre reform som lett till en rätt verklig jämlikhet och en medellivslängd
motsvarande Förenta Staternas och att Indien icke kunnat genomföra
detta beror också (inte helt) på att de trettio miljoner eller fler som dog
i de många krigen i Kina genom sin undergång slet sönder hela det
gamla sociala nätet och så möjliggjorde de stora reformerna. Jag kan
ta ett annat exempel; hela vårt välståndsuppbygge i det svenska
folkhemmet har byggts med krigens välstånd.
Den som ser krigen och förintelserna som ett ont avbräck i det
senaste seklets historia har rätt när det gäller ondskan men inte när det
gäller avbräcket. Kriget och framsteget har gått hand i hand. Detta
säger jag inte som en teoretisk diskussion om utvecklingens dialektik.
Jag säger det för att visa att hela den fredsdiskussion som till
utgångspunkt tar krigens elände och krigens förödelse och som söker
övertyga om krigets meningslöshet blir till fromma förhoppningar; ord i
vinden. Det finns nästan inga anständiga och välmenande politiker
och intellektuella som inte yttrat sig om krigets eländighet det senaste
seklet. Dock utan någon verkan.
Sålänge krigen faktiskt är utvecklingsbefrämjande och i den
meningen progressiva kan de inte avskaffas. Inga känslomanifestationer i
världen kan göra något åt det. Detta är ett av skälen till att jag anser att
Marx och Mao hade rätt. För att avskaffa krigen måste samhället i
grund omvandlas. Det är ett långsiktigt medvetet arbete som inte
kommer att kunna genomföras i min eller mina barns livstid och heller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
