Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men man kan också inse detta och ta tid på sig. Det är ingen moralisk
förtjänst; bara ett sätt att arbeta ekonomiskt. Tiden kan användas på andra
arbeten under det man försöker klara ut denna text.
Det finns ju så mycket att skriva. Resorna. Konsten. Litteraturen.
Politiken. Man skall inte i onödan söka tvinga sig att fortsätta med en text som
inte är ut klarad. Inte i onödan! Ibland kan det bli nödvändigt att tvinga sig
igenom ett motstånd. Att utnyttja sig själv som råmaterial är inte odelat
angenämt.
Det sammanhang i vilket ”Barndom” ingår är alltså ett annat än där
böckerna om andra länder och folk, om konst och litteratur hör hemma.
Men det är också ett annat än romanernas och dramatikens. ”Karriär” och
”Barndom” tillhör inte samma grupp. Inte heller är ”Barndom” en
moralitet eller en grotesk.
Det finns personliga skäl varför det blev nödvändigt skriva ut
”Barndom” just nu. Mellan femtio och sextio är möjligt att tydligt se
randen. Större delen av loppet är kört. Hur det kördes bestämdes av den
identitet som skapades redan i dess inledning. Frågan om denna identitet
blir viktig.
Textens uppgift är dock inte att hjälpa författaren besvara en personlig
fråga. Då spricker den. Då blir den inte ens brev utan blott dagbok att
brännas: dagbok skriven utan läsare. Skådespelarens känslor och inre liv är
av intresse bara i den mån de gör hans prestation mer användbar för
publiken. Författare, konstnärer, skådespelare och liknande talar ofta som om
de verkligen trodde att publiken var intresserad - eller kunde vara
intresserad -av deras inre liv, deras dolda djup, deras känslor och upplevelser. Men
publiken är bara intresserad av uttrycket; ytan. De djup den kan se i denna
yta har inte med aktörens person att göra utan med aktörens spel. Det är
publiken som skall känna. Aktörens själsliv hör honom till. (Det bör inte
hänga ut och störa i varje fall.)
Säg det på annat sätt:
År 1939 när jag gick i skola i New York framträdde några
detektivromanförfattare för oss elever för att resonera kring skrivandet. En av dem
var en man som jag lutar åt att tro var Rex Stout. Men jag vet inte varför.
Kanske för att skolan var progressiv och lite röd i dåtida amerikanska
mening (liberal alltså) och Nero Wolfes upphovsman också betraktades som
progressiv. I varje fall sade han någonting som jag funderade mycket på.
Funderar än på.
— Nu skall ni skriva en deckare. Ni har grubblat länge på den. Ni vet allt
om den. Så börjar ni. Där på den persiska mattan framför den öppna
spisen ligger mångmiljonären Edgar Travert död. Han har fått skallen kros-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
