Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
chefredaktörsnivån fungerar där generalistprincipen — ena dagen
chefredaktör; andra dagen riksbankschef. Men de flesta tidningar
är helt statsberoende. Det oppositionella Svenska Dagbladet eller
det regeringsvänliga Arbetet diar miljoner på miljoner på miljoner
ur statskassan och skulle statskassan börja sina då finge
journalisterna där gå till fattigvården. Inte undra på att lojaliteten sitter dem
i benmärgen!
Också de små kommunistiska tidningarna, ja, till och med den
principiellt statsfientliga anarko-syndikalistiska Arbetaren lever på
statliga subsidier. Detta har med åren skapat en starkt lojal
kåranda; en pressetisk ideologi så kallad bland de 14 000 av stat och
monopolkapital försörjda svenska journalisterna och
informatörerna. Visst vet de. De vet det mesta. Också om spaningarna efter
Olof Palmes mördare och Holmérs agerande liksom de vet det
mesta om allt annat i detta korporativa samhälle. De talar om det
när de sitter i skinnsoffor eller när de lutar sig över krogbord. Dock
det de talar om över krogborden söker de sällan fa tryckt. Det är
lönlöst. Och de har alltför stor försörjningsbörda och alltför stora
underhåll till hustrur och barn på bygden för att kunna förverkliga
vad de talar om efter fjärde groggen; lämna, bli fria, skriva
sanningar rakt upp och ner.
Författarna befinner sig i motsvarande situation. En handfull
lever på sitt arbete. Majoriteten lever på de korporativt fördelade
stipendierna ur de statliga stipendiefonderna. De är åter som på
sjuttonhundratalet och det tidiga adertonhundratalet författare i
ämbetet. Karriärerna leder till befattningar som byråchefer i det
statliga Kulturrådet, ledamotskap av Svenska Akademien med dess
hemliga fonder, arvoderade (30 000 kr/år) befattningar i
stipen-diefördelningsorganet och så vidare. De reser på statliga arvoden
för Svenska Institutet för Kulturellt Utbyte med Utlandet och
hjälper exportindustrien skaka hand för handelsutbytets skull (vi
exporterar ju järnmalm så varför inte litteratur? som förre
ordföranden för Författareförbundet sade) eller gör friaordskarriär i PEN
efter direktiv från Utrikesdepartementet. Litterärt blir av detta
skönhet, själsliv, längtan och versar och en konstnärlighet som
svenska infanteristfötter: svullen, rodnande, fuktig och lite
luktande. Inte heller bland dem uppstår därför någon vilja att gräva i
samhällsskiten.
Sverige har en gammal borgerlig Tryckfrihetsförordning som ger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
