Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
USA var år 1966.
Men om journalisternas arbetsmöjligheter skrev jag faktiskt i
den bok Ellström hade att recensera. Därtill anser jag i likhet med
Le Mondes förra korrespondent Alain Bouc - men till skillnad
från en akademisk kuf som sinologen Ryckmans (Simon Leys)
-att det är möjligt för utländska journalister att få en klar bild av
vad som sker i Kina. Att vi sedan kan bedöma situationen på olika
sätt är inte egendomligare än att vi kan bedöma utvecklingen i
Sverige eller Frankrike på olika sätt.
När det gäller kriget och Sovjetunionens aggressivitet så är ju
frågan inte vad jag anser utan huruvida jag riktigt tolkat Kinas
syn, och därefter om denna syn är förnuftig eller inte; först i
tredje hand kommer frågan om min egen syn på utvecklingen
1966-1977. Den har jag redogjort för i andra sammanhang.
Lars Ellströms argumentation framstår som ovederhäftig och
osaklig för den som gör sig mödan att läsa ”Kina efter Mao
Tsetung” och därefter Ellströms artiklar i DN 21/6 och 30/6 samt
min artikel i Expressen 23/6.
Lars Ellströms sätt att resonera i DN ökar inte min tilltro till
hans förmåga att resonera vetenskapligt eller i språkfrågor.
Professor Göran Malmqvist (Expressen den 28/6) tycks tro att det är
ett argument att Lars Ellström är lärjunge till en lärjunge av
gamla Karlgren. Men det är det inte. Bernhard Karlgren var en
stor språkman - det menade för övrigt också Mao Tsetung år
1969 när han resonerade om Karlgren med Nils Holmberg. Men
det innebär inte att Mao Tsetung skulle ansett detsamma om Lars
Ellström. Det finns ingen apostolisk succession utanför Kyrkan.
När Malmqvist hävdar att han vill vara med om att rädda Mao
Tsetung från kineserna med hjälp av texter från Taipeh så visar
detta hur det allmänna omdömet sviktar hos en i övrigt lysande
översättare och introduktör av kinesisk poesi och prosa. Det
förklarar också varför så pass många av studenterna på hans
institution råkar i svårigheter med Kina.
Det är nämligen så att forskare som Joseph Needham
(teknikens och vetenskapens historia i Kina) eller Ziircher (buddismens
utbredning i Kina) kan ha från kinesisk synpunkt kontroversiella
- eller rent av felaktiga - uppfattningar i en rad frågor. Men de
översätts, läses, diskuteras och respekteras i Kina.
De forskare däremot som ”räddade” målningar och skulpturer
och texter från kineserna, som Sir Aurel Stein, Paul Pelliot och
Langdon Warner, betraktas i Kina - och hela Tredje världen - som
tjuvar och gemena förbrytare. Och de textutgåvor som görs från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
