Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men han har övergett värderelativismen och lämnat sin lärare,
Hedenius. Han har påpekat att debatten om statliga horhus och
dödshjälpskliniker är uttryck för det liberala tänkandets förfall
och det kapitalistiska samhällets slutfas.
Under de senare åren har han som tidskriftsredaktör varit med
om att släppa fram marxistiska kritiker. För denna sin verksamhet
har han blivit angripen i den borgerliga pressen och åldrande
akadamiledamöter har varit uppe på Bonniers förlag för att söka
få honom avsatt. Hans brott hade bl a bestått i att han släppt fram
den göteborgsgrupp i vilken Tomas Forser ingick. Nu har han
lämnat posten som redaktör för BLM.
Samtidigt har han - som många andra - också steg för steg
kommit att inta en skarpare hållning mot Förenta Staternas
brottsliga krig mot de indokinesiska folken. Han började gå i
demonstrationer. Han började verka för enhetsfront mot Förenta
Staternas angreppskrig. Han tog offentlig ställning för PRR:s
sju-punktsprogram.
Men han är inte marxist. I hans skrivande avspeglas hans
kluvenhet. Jag anser att han har fel i mycket av vad han skriver. Han
vore värd ordentliga och klargörande essayer från marxistiska
litteraturkritiker. Hans utveckling under de senaste fem åren har
varit typisk för många borgerliga humanister; dock med den
olikheten att när den ”radikala vågen” vände började han inte tala
om ny romantik och konstens frihet utan tog i de tre länder i vilka
han verkar som kritiker: Tyskland, Sverige och Förenta Staterna
offentlig och omstridd ställning för vänsterskribenter och mot
den förklädda reaktionen.
Nu hade jag möjlighet att inför två miljoner
livsåskådningsin-tresserade tittare - kristna mest - ställa tre eller fyra frågor till
honom. Fler fanns inte plats för. Det visste jag. Någon möjlighet
till debatt fanns inte.
Jag kunde ha valt att tilltvinga mig mer frågor. Programmet var
direktsänt. Jag kunde ha gripit ordet och hållit fast vid det. Det
hade blivit ett intressant skådespel kanske. Men jag hade
sannerligen inte vunnit en enda tittare för mina åsikter. Jag kunde ha valt
att använda mina tre eller fyra frågor till att slå hårt mot honom.
Jag kan slå hårt. Jag har slagit hårt mot Lars Gustafsson. Det
gjorde jag 1964 innan han genomgått denna förändring, när han
satt fast i Hedenius. Då hade det blivit ett intellektuellt spännande
program. Tomas Forser och andra studentradikaler hade blivit
nöjda. En icke-marxist hade fått på nöten helt offentligt.
Själv inledde Lars Gustafsson debatten med att påpeka att hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
