Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
statsbildande förmåga [jfr de slaviska låneorden kral (konung) av Karl, tsar
av Cæsar, knjaz (furste) av konungr]. Och detta sammanhänger utan
tvivel med det slaviska skaplynnet. Slaverna äro mer impulsiva,
temperamentfulla än germanerna, och därför är deras folkpoesi rikare och
ännu mer blomstrande än de andra folkstammarnas. Men de kunna
näppeligen mäta sig med dem i seg uthållighet och praktisk
företagsamhet. I ersättning äro slaverna mycket mer receptiva och i denna mening
bildbara. Redan de gamla slaverna fingo mycket från Bysans, de nyare
från den romanska och germanska kulturen.
De geografiska förhållandena ha ock verkat ödesdigert. Slaverna,
vilkas europeiska urhem är att söka mellan Weichsel, Njemen, Dnjepr
och Karpaterna, voro redan genom sitt läge hänvisade till Orienten,
varifrån de fingo många impulser, och deras isolering från den latinska
kulturen skärptes genom den kristna kyrkans splittring i Öst- och
Väst-Rom. Även deras undanträngande från Östersjön och andra hav gjorde
dem undanskymda. Kievs förstöring av tatarerna 1240 lämnade
Europa oberört, varemot turkarnas angrepp på Wien 1683 förfärade
hela vår världsdel.
Venderna[1] — så kallades slaverna av de romerska författarna —
ha fordom haft större utbredning än nu. De funnos i Ungern långt innan
magyarerna togo landet vid Theiss i besittning; de framträngde i söder
ända till Peloponnesos, och om deras forna förekomst på kontinenten
till Elbe och Saale vittnar massan av slaviska ortnamn i Tyskland
(Sassnitz av sosnica, gran, Berlin o. s. v.). Efter världskriget får man troligen
göra sig beredd på ett nytt slaviskt framträngande åt väster genom de
nya slaviska statsbildningarna: Ukraina, Polen, Čechoslovakien och
Jugoslavia. När vi kalla dessa stater nya, är det ju oegentligt, ty det
gäller blott återupprättandet av riken, som för längre eller kortare tid
sedan ha förlorat sin politiska självständighet.
När det nittonde århundradet inbröt, fanns det på Europas politiska
karta blott två självständiga slaviska stater, Ryssland och det lilla
Montenegro (Crna Gora), det adriatiska berglandet, befolkat av serbiska
flyktingar, som åtminstone till namnet voro fria. Slovenernas rike hade
tidigt uppsugits i det tyska, Serbien och Bulgarien hade redan i slutet
av 1300-talet fallit för turkarna, čecherna förlorade sin oavhängighet
genom slaget på Vita berget (1620), och Polen splittrades av de tre
grannstaterna 1772—1795.
Det slaviska medvetandet hade först vaknat hos čecherna, som
genom hussitfejderna upptogo den ojämna kampen mot Tyskland och Rom;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
