- Project Runeberg -  Slavisk kultur och litteratur under nittonde århundradet /
10

(1920) [MARC] Author: Alfred Jensen
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ryssland

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

SL A VERN A.

ningen. Hans »hjältar» (»Fången i Kaukasien» eller khanen i
»Springbrunnen i Bachcisaraj») äro inga viljestarka, rebelliska korsarer, utan
ganska intresse- och karaktärslösa figurer. Av Byron lånade Puskin
blott formen, den yttre kompositionen, den raljerande och ironiserande
tonen med lyriska inlägg och personliga invektiv. Byron var starkare
i sin indignation och mer sublim, Puskins slaviska vekhet röjde sig i en
mer värmande lyrik.

Puskins ryska skaplynne arbetade sig småningom fram i hans
mästerverk »Eugen Onegin» (1823—31), ett lyriskt epos på realistisk grund
och det första försöket till en rysk samhällsskildring, ty de föregående
kulturbilderna hade varit rena karikatyrer eller sentimentala fantasier.
Här målas ryska landskap i olika årstider, och huvudstadens fadda
salongsliv ställes i motsats till det idylliska lantlivet på en herregård.
Men liksom i Mickiewicz’ »Herr Tadeusz» är det ett adelssamhälle, ty
bönderna hade ännu icke plats i den ryska och polska litteraturen. De
lantliga idyller, som framställts i 1700-talets ryska vådeviller, hade varit
parodier på verkligheten, och Novikovs samt Radiscevs
bondeskildringar voro direkta tendensskrifter.

Med Onegin skapade Puskin en rysk typ, som blev stamfar för en
hel rad underliga »hjältar» i den ryska historien, dem Turgènev kallade
»överflödiga människor», de där duga till intet och ej kommit på sin
rätta plats. I grund och botten begåvade, personligt sympatiska, men
svaga karaktärer, sakna de principer, energi, dådlust; de ha lämnat den
ena stranden utan att nå den andra och existera »utan fäste», liksom
Ploszowski i Sienkiewicz’ förträffliga roman om »l’improductivité slave».
De ha tömt njutningens bägare i botten, känna blott livsleda och lida
i medvetande av att de ej ha fått utveckla sina möjligheter. Onegin
heter hos Lermontov Peëorin, »hjälten från våra dagar», och Beltov i
Herzens roman »Vem är den skyldige?». Han får sin konstnärliga
fulländning i Goncarovs Oblomov och spökar oupphörligt i Turgenevs,
Dos-tojevskijs, Tolstojs och Cechovs skrifter. Det var först Maxim Gorkij,
som genom sina dådkraftiga »bosjaker» (barfotingar) uppställde en
hälsosam motvikt mot dessa små ryska Hamletar. Onegin var ett barn av
Katarina II och Voltaire, med Rousseau och Byron som faddrar, en
produkt av den brytningstid, som kulminerade med dekabristernas
frihetssvärmeri och fick sin avslutning i Sibirien eller i andlig
försoff-ning, där de försvunno lika spårlöst som Onegin i dikten, så framt de
icke tidigt ljöto en våldsam död som Vladimir Lenskij i Puskins roman
på vers eller som Puskin själv. Men i motsats till dessa manliga stackare
ställde Puskin den viljestarka ryska kvinnan i skepnad av Tatjana,
den ryska litteraturens Eva, stammoder för en mängd ståtliga
kvinnogestalter, t. ex. Turgenevs Natalja i »Rudin» eller Lisa i »Adels-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 03:13:08 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/slavisk/0018.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free