Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bulgarerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BULGARERNA.
och var eri otröttlig folkbildningsfrämjare, som kraftigt opponerade
mot det grekiska inflytandet i skolorna och för sitt nit utnämndes till
undervisningsminister 1880. Ljuben Karavelou (1839—77) skrev även
folkliga dikter och skapade novellistiken genom naiva, men ganska
karaktäristiska byskisser. Aleko Konstantinov (1864—97) väckte
liksom Sienkiewicz litterär uppmärksamhet genom reseskildringar från
Amerika och framställde i sin humoristiska berättelse »Baj Gån ju»
(1894) en förträfflig bulgarisk typ: en skrytsam, småsnål och naivt
bondslug uppkomling, som efter en resa till utställningen i Prag söker
spela en roll i det korrumperade politiska livet. Den satiriska
reflexionsdikten med mystisk färg fick sin representant i den bisarre Stefan
Michajlovski (f. 1865). I den rena lyriken gjordes genombrottet av den
entusiastiske frihetshjälten och fritänkaren idealisten Christo Botev
(1848—76), en bulgarisk Petöfi, som ljöt Körners blodiga död i unga
år. Hans hat mot det turkiska tyranniet fick allmäntmänsklig
innebörd därigenom, att han i ståtliga, tyvärr allför få dikter överfyttade
sin frihetslust på det sociala och religiösa området.
Den popoläraste och mest nationelle skalden vid sekelskiftet var
Ivan Vazov (f. 1850). Han debuterade i början av 1870-talet med
patriotiska dikter, som röjde stark sympati för Ryssland, där han hade
vistats ett par år. I Victor Hugos pompösa stil skrev han ståtliga
äredikter över bulgariska frihetsmartyrer i cykeln »De förgätnas epopé».
Starkt framträdde hans naturdyrkande lyrik i »Fält och berg» 1885 och
nådde sin höjdpunkt i samlingen »Toner» 1893. Hans i en diktsamling
resulterande utflykt till Italien 1884 öppnade för bulgarerna en ny
skönhetsvärld. Främst står Vazov som poetisk målare av det bulgariska
landskapet (Rilabergen och Rhodope). Diktsamlingen »Slivnitsa» (1885)
röjer hans sorg över det sydslaviska brödrakriget med vackra motiv.
Däremot visa hans dikter om Makedonien vid världskrigets början
en poetisk avmattning. Sin europeiska namnkunnighet vann han 1889
genom romanen »Under oket» tack vare nyhetens behag i själva
stoffet och den livliga framställningen av dessa än rörande, än roande
scener från 1876 års resning. Men det är en betydlig överdrift, då den
engelske litteraturkännaren Gosse betecknar »Under oket» som »en
av de främsta romanerna i östra Europa», eller då den franske slavisten
Léger jämställde den med Tolstojs »Krig och fred». Vazov är ingen
människokännare i psykologisk-ästetisk mening, och hans av
Turgenev påverkade romaner ur det bulgariska stads- och salongslivet
äro konstnärligt matta. Däremot äro hans små genrebilder från gatan
och landsbygden ofta ganska lyckade. Hans historiska skådespel äro
mycket populära, men på grund av den ytliga, schablonmässiga
karaktäriseringen och den naiva kompositionen motsvara de icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
