Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Försoning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
86 SMÅ LJUSGLIMTAR.
hafva sett. Familjen hade ej länge bott på
denna sin egendom och var föga känd af de
underhafvande. Anton var nu i en sådan
sinnesstämning, att allt retade honom.
Det lilla ekipaget var framkördt till trappan,
just då han en dag var sysselsatt i närheten.
— Håll i tömmarna, Anton, medan jag
springer ner till stallet efter en piska, sade
kusken.
Anton gjorde som han var ombedd. Strax
därefter kommo de unga ut. Oaktadt sina nya
idéer tog Anton höfligt af sig mössan, men
ingen tycktes märka hans hälsning.
— Hvar är Larsson, frågade unge herrn.
— Han hade glömt något i stallet, han
kommer där.
— Larsson får ej släppa hästarna så här
i händerna på hvem som helst, sade Henrik
med en blick på Anton.
Han satte sig upp och tog emot tömmarna*
icke ur kolarens händer direkt, men ur kuskens.
Anton följde med en mörk blick de bortresande.
— De yfvas och tycka sig vara för goda
att röra vid en ann’ med ett finger, sade han
för sig själf. Men vänta, det kommer väl andra
tider. Där resa de ut hvarenda dag och ha
ingenting annat att göra än förlusta sig: och
en ann’ får gå och träla i sitt anletes svett för
deras räkning. Den där Larsson har inte vaknat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
