Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Atterberg, Kurt - Atterbom - Atterbom, Per
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Atterbom
154
Atterbom
et artibus. — A. torde i sin skapande
gärning vara mest betydande som tolk
av sv. natur. Han upplever dess
stämningar med naiv sensualism och
återger dem med virtuos instrumentation.
Den starkt suggestiva
"Västkustbilder" är befryndad med — men ej
påverkad av — R. Strauss’ "Eine
Alpensinfonie" och J. Sibelius’ förspel
till Shakespeares "Stormen". De ha
dock liksom andra av A:s
naturinspi-rerade stämningar en omisskännlig
sv. ton och färg. Allt detta har friskhet
och sälta, liksom A:s behandling av
sv. sagostoff och sv. folkton, främst i
"De fåvitska jungfrurna" och
"Sinfo-nia piccola", fängslar genom sitt
gossaktiga musikantlynne. I den mån A.
gått utanför sitt område, vare sig han
velat ge sina symfonier ett mer
anspråksfullt innehåll, givit sig i kast
med musikdramatik eller prövat ett
mer internat, tonspråk, har man
kunnat skönja hans begränsning. Hans
verksamhet som dirigent har främst
bidragit att göra sv. musik känd i
utlandet. Ären 1919—41 har han i olika
europeiska länder lett 60
framföranden av andra sv. tonsättares verk (28
för första gången). A:s övriga,
organisatoriska och musikfrämjande
insatser ha syftat till att stödja sv.
musik och sv. musiker samt även att
genom internat, samarbete bl. a.
tillgodose tonsättarnas rätt till
ekonomiskt vederlag, varvid dock hans
göranden och låtanden i vissa fall
utsatts för kritik. — Gift 1) 1915—23
med pianisten Ella Peterson; 2) 1925
med Margareta Dalsjö. G. T.
Atterbom, släkt, härstammande
från bonden i Ledbergs skn i
öster-götland Lars Hemmingsson, far till
bonden i Attorp i Rappestads skn
Hemming Larsson (f. 1626, † 1713).
Släktnamnet A. antogs efter
födelseorten Attorp av dennes son,
komministern i Skönberga Jonas A. (f. 1663,
† 1720). Dennes sonson, komministern
i Åsbo Gabriel A. (f. 1730, † 1807),
var far till skalden och
litteraturhistorikern Per A. (se nedan). Från
diennes son, majoren i Väg- och
vattenbyggnadskåren Ernst Gabriel
Amadeus A. (f. 1835, † 1924), härstammar
den nu levande släktgrenen.
Atterbom, Per Daniel Amadeus,
skald och litteraturhistoriker, f. 19
jan. 1790 i Åsbo skn, östergötl. län,
† 21 juli 1855 i Stockholm.
Föräldrar: komministern Gabriel A. och
Hedvig Kemell. — A. inskrevs vid
Uppsala univ. 1805, blev fil. mag.
1815, var lärare för kronprins Oscar
1819—21, utnämndes till docent i
historia 1821, till adjunkt i teoretisk
och praktisk filosofi 1824, till prof.
i logik och metafysik 1828, i estetik
1835. Han blev led. av Sv. akad. 1839.
— Barndomsintrycken blevo i hög
grad bestämmande för A:s livssyn
och diktning. Modern klemade bort
honom på ett sätt, som gjorde, att
lian sedermera med hudlös
känslighet reagerade mot livets
påfrestningar. Hennes svärmiskt innerliga
religiositet gav honom viktiga
impulser. Under skolåren influerades A.
av upplysningstidens radikalism, men
faderns död 1807 ledde till en kris,
som definitivt återförde A. till hans
barndomstro. A:s lyriska begåvning
hade tidigt trätt i dagen, och redan
från början hade han i Uppsala
dragits in i det litterära fören.-livet.
Den religiösa krisen gjorde honom
särskilt mottaglig för den tyska
nyromantikens läror, och han
fördjupade sig alltmer i studiet av
Schel-lings filosofi och diktare som Tieck,
Friedrich Schlegel och Novalis. Tills,
med likasinnade kamrater i
sällskapet Musis amici (från 1807), omdöpt
följ. år till Auroraförb., drömde A.
om att reformera den sv.
litteraturen i nyromantisk anda. År 1810
kunde de starta en tidskr.,
Phosphoros, där de bedrevo en intensiv
propaganda. A. var själen i företaget,
och som poet och kritiker utvecklade
han en rastlös produktivitet.
Sammanstötningen med den traditionella
diktningens företrädare blev
våldsam, och en bitter strid rasade i
många år. A. var inte någon lysande
polemiker, han saknade kvickhet och
var ofta synnerl. oklar; men han
hade ett stridslystet sinne, och hans
brinnande övertygelse gjorde honom
hänsynslös. Större propagandavärde
liade A:s lyrik, vars rika musikalitet
och svärmiska kynne vittnade om en
nyskapelse av de poetiska
uttrycksmedlen. År 1812 publicerade A.
"Blommorna", en serie lyriska
stämningsbilder, där han försökte tolka
innebörden av tanken på en besjälad natur.
Redan 1811 hade A. börjat göra
utkast till sina båda huvudverk,
sagospelen "Fågel Blå" och
"Lycksalighetens ö". Det förra blev aldrig mer
än ett fragment, fastän A. i flera
repriser återupptog arbetet på det och
trots den förtjusning, som några 1814
offentliggjorda scener hade
framkallat. A. byggde på ett gammalt
sagomotiv, i vars förklädnad han ville
åskådligt gestalta de nyromantiska
idéerna. De svårigheter, som "Fågel
Blå" beredde A., berodde inte minst
på att det abstrakt spekulativa dolde
problem av personlig art. Bakom den
romantiska kostymeringen sysslade
A. där som i andra centrala verk med
sina egna själskonflikter. Hans lynne
var ytterst labilt, och han befann sig
i en ständigt lika plågsam pendling
mellan livshunger och dödslängtan,
önskedröm och desillusion, självtillit
och misströstan. — Den oavbrutna
polemiken tröttade A. i längden, och
med understöd av några vänner
kunde han 1817 resa utomlands, till
Tyskland och Italien. A. träffade därunder
Schelling, som rådde honom att lämna
Sverige och skapa sig en framtid som
tysk förf. De ekonomiska utsikterna i
hemlandet voro inte lysande, och
A. reflekterade därför en tid på
förslaget. Under resan, som varade i två
år, upplevde A. en ny religiös kris,
som gjorde honom misstrogen mot sin
tidigare romantik; den syntes honom
alltför flärdfull och självupptagen.
Den kristna offertanken fick i stället
en central betydelse för honom. När
han 1819 återvänt hem, kände han
sig inte manad att börja den gamla
striden på nytt; i en svit
"Recensionsblommor", vars slutdikt, "Fridsrop",
blivit särskilt berömd, tog han
initiativet till en allm. försoning.
Maningen fann gensvar på många håll, och
i det lugn, som följde, sågo flera av
nyromantikens främsta verk dagen.
Själv koncentrerade sig A. på sitt
stora sagospel, "Lycksalighetens ö"
(1—2, 1824—27), ett lyriskt
idédrama, där tankelinjerna från A:s
tidigare produktion mötas och förenas;
samtidigt innehåller det en klarsynt
ärlig uppgörelse med det egna jaget.
A:s romantiska genombrott hade haft
en religiös kris till förutsättning;
hans slutgiltiga genombrott som
konstnär betingades av den nya,
djupare kris, som utlandsresan medförde.
Det intima sambandet mellan religion
och diktning kan följas genom hela
hans liv. — "Lycksalighetens ö"
handlar om kung Astolf, som från sitt
nordiska rike förirrar sig till ett
underbart drömland. Felicia, skönhetens
fe, blir hans maka, och århundraden
förrinna hastigt, som några korta
dagar. Men tanken på hemlandet
vaknar; Astolf tycker sig ha svikit sin
plikt, och han vill tillbaka till sitt
rike. Bitter besvikelse är emellertid
allt som väntar honom, och han
beger sig snart åter på väg till Felicia.
Men Tiden hinner fatt honom, ocli
endast Astolfs döda kropp kan föras
över till ön. Felicia begråter honom
och vill för alltid sluta sig inne i
sin sorg. Men hon finner till sist en
mening i lidandet och lär sig tvivla
på dödens verklighet. Man måste
kunna avstå från lycksalighet för
att vinna salighet; endast lidandet
ger evighet. — "Lycksalighetens ö"
fick ett kyligt mottagande av kritik
och publik, och A:s skaparlust
avtog. Detta hängde väl även samman
med, att han i grund och botten inte
hade något väsentligt att tillägga. I
A:s "Samlade dikter" (1837—38)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
