Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Bellman, Carl Michael
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Belfrage
202
Bellman
föga litterärt betonad; han uppehöll
däremot frän 1780-talet livliga
förbindelser med de gustavianska
konstnärerna, främst Hilleström, Elias
Martin, Palmstedt och Sergel;
särskilt Martins väsensbefryndade konst
fick betydelse för B:s lyriska
naturskildring. Under sina senare år var
han också nära lierad med en del
officerare, ämbetsmän och storborgare,
vilkas gästfrihet och ekonomiska
bistånd skalden kvitterade med många
tillfällighetsdikter, ofta av hög
kvalitet; till denna krets hörde major
Daniel Kempensköld, ryttmästare H.
Chr. von Schnell på Årsta,
kornet-ten C. M. Völschow, genom vars
avskrifter en betydande del av B:s
diktning bevarats, "bryggarkungen"
Abraham Westman, hovgulddragare
Peter Widman på Älwik, fru Helena
Quiding på Heleneberg (nuv. Lilla
Skuggan) m. fi. B. deltog flitigt i
ordenslivet och var bl. a. Par Bricoles
förste ordensskald. Han blev 1793
led. av Mus. akad. Av sina många
vänner var B. högt beundrad och
eftersökt ej blott för sitt lysande
konstnärskap utan även för sina rent
mänskliga egenskaper: han var en
generös och varmhjärtad man med ett
impulsivt men på samma gång
förfinat, ömtåligt och ärekärt väsen.
B:s långt drivna hjälpsamhet
försvagade ytterligare hans från ungdomen
undergrävda ekonomi. Hans
inkomster voro otillräckliga; på sina utgivna
skrifter förtjänade han föga: för
"’Fredmans Epistlar" fick lian ett
honorar av 50 rdr, för "Fredmans Sånger"
gottgjordes han med 25 friexemplar.
Med Gustav III:s död förlorade B.
sitt främsta stöd; hans återstående
Ar fördystrades av sjuklighet och
ekonomiska bekymmer. Våren 1794 hölls
B. under 2 % månader för en skuld
på 150 rdr i bysättningshäkte i
högvaktsflygeln vid K. slottet, där lian
bl. a. författade sin
levernesbeskrivning; s. å. måste han för tredje
gången begära sig i konkurs. I det
■osunda bysättningshäktet
försämrades hans sedan länge vacklande hälsa,
och lian avled följ. år, enligt uppgift
av lungsot. Dödshuset var beläget vid
Gamla Brogatan, på nuv.
bangårds-området. Jordfästningen i Klara
kyrka 19 febr. 1795 bekostades av
skaldens vänner; han begrovs på
Klara kyrkogård, nära den av Sv.
akad. senare resta minnesvården. -—
B:s stora anlag för vitterhet och
musik uppmärksammades redan under
pojkåren, och vid 17 års ålder
framträdde han som författare; han
publicerade övers, av utländsk
upp-byggelselitteratur, skrev psalmer samt
satiriska dikter efter mönster av
Dalin, bl. a. den mot kvinnokönet
riktade "Tankar om flickors
ostadighet" (1758), som förorsakade ett
animerat verskrig. Än större
uppmärksamhet väckte dock de skämt- ocli
dryckesvisor, varmed B. från
1760-talets början roade sin nya
umgängeskrets inom det glada Stockholm. Sin
egenart i genren visade lian tydligt i
de dryckesvisor med bibelparodiska
motiv, vilkas första ansatser kunna
spåras till 1764; riksbekant blev
"Gubben Noach", men även sånger
som "Ahasverus var så mägtig",
"Joachim uti Babylon" och "Judith var
en riker enka" vunno stor spridning,
bl. a. som skillingtryck. Inom
kyrkliga kretsar väckte B: s rätt harmlösa
raljeri med bibelns gestalter häftiga
protester, vilka skalden sedermera
kvitterade med några prästsatirer av
påfallande skärpa. Det parodiska
inslaget blev ett grundelement även i
de två stora diktcyklar, som B. efter
mitten av 1760-talet påbörjade,
nämligen "Handlingar rörande Bacchi
Ordenskapitel" och "Fredmans
Epistlar". I "Bacchi Ordenskapitel"
parodierade skalden sin tids ymnigt
florerande ordensväsen och sträckte sitt
djärva skämt ända till de kungliga
riddarordnarna, vilkas ceremoniel i
detalj efterliknas. Till
ackompanjemang av cittra föredrog B. själv, ofta
hos familjen Lissander, dessa halvt
dramatiska upptåg, i vilka ökända
fyllerister under högtidliga former
dubbas till riddare av Bacchi Orden
och efter sin hädanfärd hyllas med
en parentation i samma fingerade
ordenssällskap. Genom B:s överlägsna
framställningskonst levandegjordes
dessa ofta mycket omfångsrika
ordenskapitel, som på en nutida läsare
göra ett ganska bullrande och
tröttsamt intryck; det sista och största
av dem, "Bacchi Tempel", som
trycktes 1783, inrymmer dock effektfulla
naturbeskrivningar i Creutz’ maner
och lyriska sånger av stor skönhet,
ss. "Böljan sig mindre rör" och
"Hvem är, som ej vår broder mins?".
Sin främsta diktcykel, "Fredmans
Epistlar", påbörjade B. 1768, varefter
han till 1772 skrev ett femtiotal
epistlar. Redan nu planerade skalden
en epistelutgåva, vilken dock kom till
stånd först 1790; det långa
dröjsmålet torde ha orsakats av bristen på
ekonomiska och tekniska
förutsättningar för det dyrbara nottrycket.
1790 års edition inledes med ett
entusiastiskt företal av Kellgren och
omfattar 82 epistlar, varav några
voro nyskrivna inför utgivningen, ss.
de odödliga pastoralerna "Ulla, min
Ulla", "Liksom en herdinna" och
"Hvila vid denna källa". Vid
redigeringen av musikbilagan medverkade
tonsättarna O. Åhlström och J. Kraus.
Epistelskalden hedrades 1791 av Sv.
akad. med Lundbladska priset.
"Fredmans Sånger", som utgavs 1791,
innehåller ett urval av skaldens äldre
dryckesvisor, bibelparodier, smärre
ordenskapitel m. m. jämte lyriska
mästerverk som "Opp Amaryllis",
"Träd fram du Nattens Gud" och
"Fjäriln vingad syns på Haga". Sin
religiösa diktning samlade B. 1787
i "Zions Högtid"; 1793 utkom hans
översättning på vers av Gellerts
fabler. Som dramatiker prövade B. redan
på 1760-talet sina krafter ömsom med
pastorala och realistiska sångspel,
och 1773 skrev han för den nyöppnade
K. teatern en operatext, "Fiskarena",
som sedermera förkommit. För
hov-teaterns räkning författade lian åren
omkr. 1790 en rad älskvärda
diver-tissements, varav det mest betydande
är "Mantalsskrifningen" (1790,
om-arb. 1794), en saftigt målad
allmogeinteriör från Rotebro gästgivaregård.
Med sin virtuosa imitationsförmåga
och sin stora vokala och mimiska
begåvning hade B. tidigt
uppmärksammats som aktör; på hovteatern
medverkade lian alltemellanåt, bl. a. i
egna pjäser, och på Ulriksdals
slotts-teater vann han 1783 sin största
framgång som skådespelare i
marktschrej-erns parti i "Tilfälle gör Tiufven",
vilken roll han själv författat. En
uppmärksammad insats gjorde B.
slutl. som patriotisk skald under
krigsåren 1788—90, då han
framträdde som de rojalistiska
stockholmsborgarnas talesman med en rad
högstämda dikter, som vunno stor
spridning. — Gestalterna i "Fredmans
Epistlar", Fredman, Ulla Winblad,
Movitz, Mollberg m. fi., äro fritt
tecknade efter levande förebilder i
1760-talets Stockholm. Någon egentlig
personlig beröring med dessa hade B.
säkerligen ej, möjligen med undantag
för Ulla Winblad (Maja Stina
Kiell-ström), åt vilken han måhända omkr.
1770 ägnat sin hyllning; de många
anekdoterna om skaldens umgänge
med de s. k. fredmansfigurerna sakna
helt trovärdighet. Personteckningen
i epistlarna är f. ö. ofta inkonsekvent,
och samma namn kan användas på
figurer med ganska skiftande
lynnesdrag och levnadsöden. Som helhet är
epistelsanilingen snarare
lyrisk-dramatisk än episk, och
mångstämmig-heten överväger på bekostnad av mer
genomförd komposition. B. är den
lyriske upptäckaren av Stockholm,
och ur epistlarnas vimmel av
livs-berusade "passagerare", av glimtar
från gränder, kajer ocli krogar växer
en sällsamt levande och pittoresk
tavla av rokokons huvudstad fram. I
ungdomsepistlarna är miljön gärna
begränsad till den egentliga staden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
