Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Cronstedt, Axel - 6. Cronstedt, Fredric Adolf Ulric
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Cronquist
143
Cronstedt
tidigare studerat befästningkonstens
element. Av ekonomiska skäl blev C.
tvungen att avbryta studierna och
ingick 1742 i Bergskollegium, där han
1746 blev e. o. notarie och 1747
notarie. I kollegiet togs han om hand av
den sedermera berömde
bergsvetenskapsmannen Daniel Tilas, och ett
fruktbärande samarbete inleddes
därmed mellan de två. Under kriget
biträdde C. fadern 1742 och 1743 med
vissa befästningsarbeten. Han
bevistade 1746—48 kursen "i
proberkonsten och chymien" hos den utmärkte
kemisten Georg Brandt, blev 174S
ge-schworner (underbergmästare) i
Öster-och Västerbergslagen och utnämndes
1758 till bergmästare där. År 1752
förordnades han jämte A. von Swab
att delta i en utredning om
möjligheten att ur sv. mineral framställa
den zink, som behövdes för
tillverkningen av mässing, och 1755 företog
han en studieresa till Norge samt
följ. år en resa till Jämtland för
att besiktiga silvermalmsförekomster.
Han invaldes 1753 i Vet. akad. — C.
skapade sig ett bestående namn
genom sina insatser som kemisk och
mineralogisk forskare. Resultaten av
studierna i sin "proberkammare"
publicerade han i Vet. akad:s handl.
Internat. rykte förvärvade han genom
upptäckten av ett nytt grundämne,
som han beskrev i två uppsatser i
Vet. akad:s handl., "Rön och försök
gjorde med en malm-art från Los
kobolt grufvor" (1751) och
"Fortsättning af rön och försök..." (1754).
Han påvisade, att en metall i den
nämnda hälsinglandsmalmen gav
förut okända reaktioner; den nya
metallen kallade han nickel. Denna ger
mycket karakteristiska reaktioner,
men upptäckten betvivlades länge
bland fackmän i utlandet och ännu
så sent som 1801 av Haüy. Vid sina
Axel Cronstedt. Medaljong av F. Kjellberg
pä 1870-talet, sannolikt efter äldre porträtt
(Jernkontoret).
undersökningar använde C. blåsröret,
som genom honom infördes i kemin.
Han förbättrade både blåsröret och
metoden för dess användning och
måste räknas som blåsrörsanalysens
egentliga grundare. På mineralogins
område författade C. flera skrifter,
bl. a. en beskrivning över de
viktigaste gruvorna i Bergslagen, vilken
lian i manuskript inlämnade till
Bergskollegium 1752; den har ej
tryckts på svenska men utgavs efter
C:s död under titeln "Mineral
-geschichte über das westmanländische
und dalekarlische Erzgebirge" (17S1).
Hans förnämsta arbete är
emellertid det anonymt utg. "Försök till
mineralogie, eller mineral-rikets
up-ställning" (1758), som fick stor
betydelse för den systematiska
mineralogins utveckling under
1700-ta-let; det blev mycket uppmärksammat
även i utlandet och översattes till
flera främmande språk. Genom detta
märkliga och banbrytande arbete har
C. erhållit hedersnamnet
"mineralogins reformator". Han var den förste,
som skarpt skilde mellan mineral och
av olika mineral sammansatta
bergarter, vilka senare han avförde ur
mineralsystematiken. Därigenom lade
han grunden till geognosin. Därjämte
karakteriserade och namngav han
flera mineral, bl. a. zeolit. — Från
1758 bodde C. som brukspatron på
Nisshytte bruk, Säters skn, med
masugn byggd av Marcus Kock. C. anlade
där en berömd trädgård med flera för
Dalarna nya växter. Bl. a. införde
han potatisodlingen i Dalarna. — C.
bevistade riksdagarna 1751—52, 1755
—50 och 1765. — Bland C:s
efterlämnade manuskript, nu i Vet. akad: s
ägo, märkes särskilt "Strödda
anmärkningar om Dalarne". — Gift 1760
med Gertrud Charlotta Söderhielm.—
Litt.: biografi av A. E. Nordenskiöld
i Vet. akad. 1S82. H. A., S. L.
6. Cronstedt, Fredric Adolf
U Iric, greve, ämbetsman, f. 1 dec.
1744 i Stockholm, † 19 april 1829
därstädes. Son till C. 4. —- C.
utbildades till arkitekt av fadern och
vistades för studier i Frankrike och
Italien 1770—73. Han utnämndes till
hovintendent 1765, var led. av
Riddarhusdirektionen 1779—82 och blev
landshövding i Gävleb. län 1781, från
vilket ämbete han begärde avsked
1812. — Den påtänkta arkitektbanan
övergav C. redan innan han hunnit
visa sin ev. fallenhet för yrket, men
från sin resa i Italien och Frankrike
medförde han en del teckningar och
laveringar, som ge vid handen, att han
ej helt saknade konstnärliga anlag.
Han knöt också förbindelser med
konstnärskretsar och samlade
handteckningar, gravyrer och böcker om
Fredrik Adolf Ulric Cronstedt. Detalj av
självporträtt.
arkitektur, varmed han ökade faderns
samlingar på fädernegården Fullerö
i Västmanl. län. Under sina sista år
som landshövding uppgjorde han
ritningar till ett nytt skolhus i Gävle,
vilket emellertid ej kom till
utförande. — Som landshövding i Gävleb. län
vann C. snart en viss popularitet, och
lians ansträngningar att lindra nöden
under missväxtåren på 1780-talet
stärkte hans ställning. Detta kom väl
till pass i den kritiska situation, som
uppstod, då Gustav III skulle
genomföra den nya förordningen om
brännvinsbränningen 1787. Genom att lirka
med sina borgare lyckades C. föra
frågan till ett gynnsamt slut. Kort
därefter råkade lian emellertid falla i
onåd hos både kungen och det
rojalistiska borgerskapet, då han vid
rekryteringen för ryska kriget 1788
satte sig emot både
tvångsvärvningen av båtsmän ocli den frivilliga
folk-väpningen. Det. gick så långt, att
kungen honom ovetande tillsatte en
ställföreträdare och inför riksdagen
i Gävle s. å. undanskaffade sin
obekväme motståndare genom att sända,
honom till Pommern för att granska
statsräkenskaperna. Då adeln efter
mordet på Gustav III ändrade sin
politik, återvann C. sina länsbors
tillgivenhet genom sin koncilianta
hållning och det intresse han visade
för allmännyttiga reformer och
nydaningar, t. ex. inrättandet av en
elementarskola för utbildning i
praktiska yrken och främmande språk,
vartill skeppsredaren P. Brändström
tog initiativet 1796. C. hyste
överhuvudtaget ett livligt intresse för vad
som på den tiden kallades vitterhet.
Så instiftade han sällskapet J. D.
(Idka Dygden) till minne av sin 1789
avlidna hustru Juliana Duwall, och
efter sitt avsked delade han sin tid
mellan litteraturen, filosofin, musi-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
