Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gustav I 154 Gustav I
Dalarna ("klockupproret") 1531—33
kuvades med hårdhet. Därvid lät G.
bl. a. avrätta flera av sina
medhjälpare från befrielsekrigets dagar. Med
obeveklig konsekvens hävdade han
sålunda rikstanken gentemot
landskapsbygdernas särkrav. Även i
utrikespolitiken gjorde sig G:s stärkta
maktställning gällande. Den lybska
skulden kunde nu i stort sett gäldas. När
sedan Lybeck efter Fredrik I:s av
Danmark död till förmån för Kristian
II engagerat sig i den s. k.
grevefejden, passade G. på att upphäva
hansestaden tryckande handelsprivilegier
och inträdde på Kristian III:s sida i
striden. I och med krigets lyckliga
utgång 1537 var Sverige äntligen
befriat från Lybecks dominerande
inflytande över landets politik och
utrikeshandel, låt vara att Hansan alltjämt
ombesörjde huvuddelen av det sv.
varuutbytet med utlandet. —
Jämsides med dessa tilldragelser pågick
arbetet med uppbyggandet av en fast
förvaltningsordning. Med överlägset
praktiskt handlag och otrolig
arbetsförmåga ledde konungen personligen
detta verk. Skatteväsendet
organiserades i detalj, överblick skapades över
kronans inkomster och utgifter. Det
gamla medeltida länsväsendet
avlöstes till stor del av statligt
förvaltningssystem med fogdar, vilka
noggrant kontrollerades av tvenne
centrala ämbetsverk, som begynte ta
form, nämligen kansliet och
kammaren. Grundlinjerna till den moderna
sv. staten började avteckna sig. -—
Allteftersom kronans myndighet
stärktes, växte också G:s egen
maktkänsla. Än mer blev detta fallet, när
han genom de för förvaltningsarbetet
inkallade tyska medhjälparna
upplystes om de i Tyskland under den
romerska rättens inflytande utbildade
absolutistiska regeringsprinciperna
samt om den statskyrkoidé, som där
slagit igenom. "Underdånerne" äga
icke att "lära oss, huru vi regera eller
vad vi tro skola", de ha endast att
hörsamma, vad regenten "av sin
konungslige makts fullkommenhet"
bjuder och befaller. Sådan var den
regeringsmaxim, som G. lärde av sin nye
kansler, det tidigare habsburgska
rådet Conrad von Pyhy, och av den
pommerske teologen Georg Norman. Ären
1539—40 togo dessa principer gestalt.
Arvriket, som dock ingalunda varit
alldeles främmande för den sv.
medeltiden och som redan tidigt
framskymtat i G:s förordningar, proklamerades
nu. Efter habsburgskt mönster
inrättades ett "regementsråd", som skulle
vara en högsta dömande och
förvaltande myndighet. Ett "krigsråd"
skulle öva uppsikt över
militärväsendet. I gränslandskapet Västergötland
nyordnades lokalstyrelsen under en
ståthållare. Statsingripandena
sträckte sig även långt in över det kyrkliga
livet och utlöste där en svårartad
kris. Alltifrån 1526, då Nya
testamentet utkom på svenska — Bibeln i sin
helhet förelåg färdig först 1541 —
hade Olaus Petri utgivit en lång rad
religiösa skrifter, nyskapande även på
det språkliga området. Vid hans sida
stod den yngre brodern, Laurentius
Petri, sedan 1531 landets förste
evangeliske ärkebiskop. Under deras
ledning — Laurentius Andreæ hade i
början av 1530-talet fallit i onåd —
höllos kyrkomöten, i Uppsala 1536
och i Strängnäs 1537, där viktiga
reformbeslut fattades. En gentemot
statsmakten självständig folkkyrka
var på väg. Den i själva lärofrågan
mycket försiktige konungen kände,
att makten över kyrkan höll på att
glida honom ur händerna. Olaus Petri
skonade i sina predikningar inte ens
hans person. Därtill kom, att G. 1539
var ytterst uppriven av en svår
sjukdom och av oro för krig ej blott med
Danmark utan även med sina tyska
trosförvanter, sedan lians önskan att
bli upptagen i Schmalkaldiska
förbundet mötts med avslag. Hans
misstänksamhet mot reformatorerna
underblåstes av kanslern, och på dennes
råd beslöt han att låta slaget mot dem
falla. Vid årsskiftet 1539—40 dömdes
Olaus Petri och Laurentius Andreæ
för förrädiska stämplingar till döden
— men benådades. Sedan kom
verkligen en reformation av
gudstjänstlivet och kyrkostyrelsen till stånd —
men nu under ledning av
kyrkoministern Georg Norman. Denne
utarbetade den första sv. kyrkoordningen
1540. En allmän visitation startades,
varunder kyrkornas överflödiga
silversaker hamnade i den kungliga
skattkammaren. Genom nya, av
konungen beroende stiftsstyrelser med
lekmannainslag sattes det gamla
epis-kopatet ur funktion, och av
representanter ur dessa korporationer
bildades kyrkans högsta myndighet,
"religionsrådet". Statskyrkan var införd.
Denna för sv. tradition främmande
nyordning och överhuvud konungens
hårda grepp om landet väckte
emellertid ett dovt missnöje. Urladdningen
kom 1542 i form av ett uppror, det
svåraste G. hade att bekämpa,
Dackefejden. Det utbröt i Småland till stor
del som en reaktion mot ett kungligt
förbud mot den av gammalt vanliga
handeln över Blekingegränsen. Under
denna för G. bekymmersamma tid var
det en lycka för honom, att han genom
Brömsebrofördraget 1541 fått till
stånd en uppgörelse med Danmark och
löftesrik förbindelse med
Schmalkaldiska förbundet, som förmåtts därtill
delvis genom de ej helt ogrundade
ryktena om kontakt mellan G. och det
kejserliga lägret. Genom skicklig
agitation men framför allt genom
effektiv ekonomisk isolering av landskapet
lyckades han bryta dess
motståndskraft. År 1543 var resningen
nedkäm-pad. — G. tog lärdom av den
genomgångna krisen. Han lät Pyhy falla och
med honom en stor del av
nyorganisationen. En riksdag inkallades till
Västerås 1544. Där vanns för första
gången ständernas sanktion av den
evangeliska reformationen i lära och
ceremonier. Samtidigt stadfästes
arvriket genom "Västerås arvförening",
varjämte en omfattande nydaning av
riksförsvaret påbörjades. — Under de
följande åren fullföljde G. segt och
målmedvetet arbetet på
kungamaktens befästande, riksenhetens
organisation och landets förkovran i olika
avseenden. Reduktionen fortsattes
men i försiktigare form.
Fogdeförvaltningen utbyggdes ■—två tredjedelar av
landet lågo snart under den kungliga
kammarens kontroll. De större länen
tillerkändes konungens fränder, och
hans söner fingo särskilda
"hertigdö-men", slutgiltigt genom testamentet
1560. Som landets störste affärsman
visste G. att till kronans och ej minst
egen fördel väl utnyttja de otaliga
skattepersedlarna — lian blev med
tiden en av Europas rikaste furstar!
Utrikeshandeln uppmuntrades, och en
långsiktig försörjningspolitik
genomfördes. Mönsterjordbruk,
"avelsgårdar", anlades, och nya metoder för
såväl jordbruk som bergsbruk prövades,
åtföljda av sakkunniga råd och
enträgna förmaningar från den outtröttlige
"storbonden-landsfadern". Till allt
sträckte sig hans intresse, blott ej, har
det sagts, till den andliga odlingens
fält. Han anlade även där rent
praktiska synpunkter, vilka t. ex. medförde,
att de gamla bibliotekens
pergamentvolymer fingo tjäna som omslag kring
fogdarnas räkenskaper. Det får
emellertid ej förbises, att den katolska
kyrkans fall och den i samband
därmed igångsatta reduktionen medförde
en nedgångsperiod för
undervisningen icke endast i Sverige utan överallt,
där denna omvälvning gick fram. G.
misstrodde för övrigt de gamla
katedralskolorna, som sågo sin
huvuduppgift i utbildning av präster ocli från
vilka kronan för sina ämbeten kunde
påräkna blott de sämsta eleverna. Att
lian ingalunda saknade förståelse för
bildningens värde, framgår bl. a.
därav, att han på Normans råd 1541 var
betänkt på att återupprätta Uppsala
univ., att han, visserligen sparsamt
och under stränga förbehåll,
beviljade begåvade ynglingar stipendier för
studier i utlandet och att lian gav
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
