Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav II Adolf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gustav II Adolf
157
Gustav II Adolf
av G. vittna dock om att han icke var
blind för den fara, som adelns
maktställning utgjorde. Gentemot adeln
hävdade han i första hand sin egen
makt men också de ofrälse ståndens
anspråk, så långt det var honom
möjligt. Vårt land fick under G:s tid
sin första egentliga riksdagsordning
(1617), vilken gav en fast ram åt
ständernas verksamhet och skänkte
de lägre stånden större möjligheter
att framträda. Personligen var G.
noga med att riksdagsarbetet
noggrant skulle förberedas och att
ärendena skulle behandlas efter fastställda
regler. Själv använde konungen flitigt
den möjlighet riksdagarna gåvo
honom för att träda i direkt kontakt
med sitt folk — flera av hans
hälsnings- eller avskedstal äro mönster
av klarhet och innehålla alltid
väsentliga ting. ■— Med 1620-talets ingång
började de militära och
utrikespolitiska angelägenheterna åter nästan
helt absorbera G. Efter frederna med
Danmark och Ryssland återstod det
redan under faderns livstid påbörjade
kriget med Polen. Sedan
förhandlingar visat sig lönlösa, beslöt G. att gå
till krigisk aktion och inledde denna
med ett anfall mot den gamla
hansestaden Riga. Detta lyckades över
förväntan väl, och staden ställde sig un.
der den sv. konungens beskydd (1621).
När varken detta bakslag eller de
följ. årens sv. fälttåg i Livland och
Litauen gjorde Sigismund benägen
för fred, beslöt G. att föra kriget
över till Ostpreussen, dels i avsikt att
komma åt polackerna direkt, dels för
att vara den europeiska
krigsskådeplatsen närmare. Sommaren 1626 tog G.
i ett snabbt och segerrikt fälttåg
landet kring nedre Weichsel i besittning.
Somrarna 1627 och 1628 sökte G.
sedan vinna sådana framgångar, att
Sigismund skulle pressas till fred.
I öppna fältet vann konungen också
betydande segrar, men han lyckades
icke krossa den polska kronhären och
nådde därigenom icke det avgörande,
på vilket han hoppats. Den polska
striden hade vid det laget kommit
att få långt vidare aspekter än den
dynastiska fejd, som den från
begynnelsen varit: den hade nu blivit ett
led i den stora kampen mellan
katolicism och protestantism. Ett tecken
därpå var, att Sigismund erhöll hjälp
från kejsaren och Spanien och att G.
sökte inordna sitt polska företag i
England-Hollands samtidiga planer
på intervention i Tyskland. När G.
till sist insåg, att han icke skulle
kunna vinna en avgörande
framgång, fick han med tungt hjärta
avkoppla den polska krigsskådeplatsen
och motta de erbjudanden om
fredsmedling, som Frankrike och England
Gustav II Ådolf. Miniatyr av J. van Dort
(Frederiksborgs slott, Danmark).
givit. Stilleståndet i Altmark 1629
gav visserligen Sverige Livland och
sex inkomstbringande preussiska
hamnar, men det blev tills vidare
gällande endast i sex år. Detta stillestånd
tillkom i första hand med hänsyn till
G:s önskan att få fria händer med
anledning av den väldiga kamp, som
då i mer än tio år rasat på tysk mark.
Redan i samband med sin friarresa
till Berlin 1620 hade G. varit i
tillfälle konstatera, hurusom läget för
de protestantiska staterna hade
försämrats, och med aldrig slappnande
intresse följde lian sedan den politiska
och militära utvecklingen i det
tyskromerska riket. Den katolska ligans
erövring av s. ocli mell. Tyskland
under 1620-talets första år förmådde
honom till ett diplomatiskt
ingripande: underhandlingar inleddes både
med England och Holland om en
gemensam aktion mot katolicismen.
Konjunkturerna voro emellertid ej
gynnsamma för G.: de båda
västmakterna voro icke tillräckligt
intresserade, de främsta protestantiska staterna
i Tyskland ville icke överge sin
neutralitet, och framför allt stod
rivaliteten med Danmark i vägen. Sedan
emellertid detta land blivit besegrat
och den kejserlige fältherren von
Wallenstein trängt fram till
östersjökusten och börjat planera en kejserlig
östersjöflotta, blev läget sådant, att
G. menade sig tvingad att blanda sig
i spelet. Samtidigt som han militärt
understödde staden Stralsund — den
enda östersjöstad, som ännu motstod
Wallenstein ■— gick han till en
kraftig diplomatisk aktion. Han sökte
vinna Brandenburg och Sachsen för
sina planer, han inledde nya
förhandlingar med västmakterna, ocli framför
allt sökte han styrka Danmark att
avslå de relativt billiga fredsvillkor,
med vilka kejsaren lockade. Det
sistnämnda misslyckades, trots att G. vid
ett berömt möte med kung Kristian
i Ulvsbäcks prästgård i Småland 1629
uppbjöd hela sin vältalighet och hela
sin diplomatiska argumenteringskonst
för att övertyga grannen om att ett
samarbete vore nödvändigt. Vid tiden
för detta möte var G. redan
fullständigt övertygad om att Sverige för sin
egen skull måste ingripa i striden.
Ständerna hade redan tidigare yttrat
sig i samma riktning, och i ett bekant
rådslag från nov. 1629 samtyckte
riksrådet till en krigisk aktion. Utan
tvivel ha hos G. politiska och religiösa
skäl samverkat till detta beslut: å
ena sidan var han förvissad om att
kampen i Tyskland gällde
protestantismens vara eller icke vara, å andra
sidan menade lian, att Sveriges
ställning som östersjöstat var starkt hotad
av Wallensteins planer. Några
egentliga erövringar i Tyskland torde vid
företagets början knappast ha
föresvävat honom. —■ Efter att under
vintern 1629—30 ha vidtagit noggranna
militära och diplomatiska
förberedelser lämnade G. vid midsommartid
1630 Sverige i spetsen för en stark
armé. Landstigningen i Tyskland ägde
rum på Usedom-och sedan på
fastlandet vid Oders mynning. G:s taktik,
på en gång försiktig och djärv, gick
ut på att till en början skapa en fast
operations- och försörjningsbas. Detta
lyckades honom genom den relativt
hastiga erövringen av Vorpommern
och det därefter avslutna fördraget
med hertigen av Pommern, vilket
gjorde detta furstendöme till en sv.
bundsförvant och Stettin till centrum
för fortsatta aktioner. För sent hade
kejsaren, som av de katolska
furstarna tvingats avskeda Wallenstein,
värdigats observera den nye fienden i
norr, och när de katolska truppernas
fältherre Tilly först på våren 1631
dirigerade sina styrkor mot
svenskarna, hade G. redan tillkämpat sig
sådana positioner, att Tilly
misslyckades. I stället satte sig den sv. hären
i fortsättningen fast utmed både
Oder-och Elbelinjerna. Trots dessa
betydande framgångar kunde G. ej förmå
de nordtyska protestantiska staterna
till förbund. Ett enda undantag fannis
—- staden Magdeburg. Det blev Tillys
anfall mot denna stad och hans därpå
följande marsch mot Sachsen, som till
sist förmådde den motvillige
kurfursten av detta land att söka G:s hjälp.
G. förde sina trupper till Sachsen,
förenade sig med sachsarna och mötte vid
bvn Breitenfeld Tillys armé (7 sept.
1631). Den fullständiga seger G. där
vann blev en vändpunkt i det 30-åriga
krigets historia: den räddade
protestantismen och satte en spärr för re-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
