Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl XV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karl XV
186
Karl XV
inträdde Birch-Reichenwald som chef
för Justitiedep. i detta, medan hans
vän Georg Sibbern blev norsk
statsminister i Stockholm. K:s och hans
norska rådgivares politik syftade till
en unionsrevision, som skulle stärka
bandet mellan de båda rikena. För att
vinna det norska stortinget ville
Birch-Reichenwald, att K. först skulle
tillmötesgå de norska önskemålen om
upphävandet av den norska
grundlovens bestämmelse, att konungen till
ståthållare och preses för den norska
regeringen i Kristiania kunde
utnämna svensk eller norsk man.
Ämbetet hade inte på länge varit besatt,
men grundlovens bestämmelse sårade
den norska självkänslans krav på
jämnställdhet inom unionen.
Sonderingar i Sverige visade, att av K:s
främsta rådgivare endast
finansministern J. A. Gripenstedt hyste
betänkligheter mot planens
förverkligande. Vid en konferens 1859 på
Ulriksdal mellan K., De Geer,
Hamilton och Manderström vanns
enighet om att K. borde sanktionera, vad
stortinget beslöt om ståthållarposten,
ooh att K. under lxand kunde ge löfte
om sanktion till norska stortingsmän.
Detta skedde även; 9 dec. 1859 beslöt
stortinget nästan enhälligt att
avskaffa ståthållarposten samt att i
stället inrätta ett stadigvarande
statsministerämbete. Beslutet sårade
emellertid djupt den sv. nationalismen.
Opinionsyttringarna togo sig i
pressen och senare på riksdagen starkt
antinorska och antidynastiska
uttryck. Under intryck av denna opinion
frånträdde De Geer sin tidigare
ståndpunkt, manövrerade in
ståthållarfrå-gan under sv. domvärjo och ryckte
därmed till sig ledningen på
Riddarhuset och inom riksdagen. Han
undanträngde samtidigt Hamilton som
regeringens ledande man. Med hela
riksdagen bakom sig avgav statsrådet 19
mars 1860 ultimatum till K.: en
sanktion av stortingets beslut i norskt
statsråd skulle medföra hela
regeringens demission. Då K. inte kunde bilda
en ny ministär och en sådan för övrigt
skulle ha blivit maktlös mot riksdagen,
måste han falla undan. Den 4 april s. å.
vägrade han i norskt statsråd
sanktion på beslutet att avskaffa
ståthål-larämbetet. Ståthållarstridens utgång
fick vittgående följder både för
Sverige och Norge samt dessutom för
unionen mellan rikena och för den
politiska skandinavismen.
Konstitutionellt innebar den ministärens seg<ir
över den personliga kungamakten —
vilket stod fullt klart redan för
samtiden — och betecknade en viktig
etapp på vägen mot parlamentarism.
De krafter som besegrades,
kungamakten och de sikandinavistiska libe-
ralerna, voro desamma, som främst
hade burit upp unionen och
strävandena att förstärka denna. Från
ståt-hållarstriden går därför också en klar
utvecklingslinje fram till
unionsupplösningen 1905. Genom striden hade
lidelserna på båda sidor om Kölen
kommit i svallning som aldrig förr.
K:s sanktionsvägran ledde i sina
efterverkningar till en brytning med
Birch-Reichenwald, som utträdde ur
det norska statsrådet 1861. Till ledare
för den norska statsrådsavdelningen i
Kristiania utsåg K. den kraftfulle
Frederik Stäng. Denne förstod att
definitivt flytta tyngdpunkten i den
norska regeringen från Stockholm till
Kristiania. Stäng, som varken var
varm unionsvän eller nationalist,
kände sig dock gentemot K. förpliktigad
att återuppta frågan om en revision
av unionen. En sådan hade också
livligt påyrkats av den sv.
opinionen. Vid tillsättandet av den stora
unionskommittén 1865 medverkade K.
personligen för att få den allsidigt
sammansatt. När Stäng 1S71 slutligen
lade fram revisionsförslagen för
stortinget hade dock de unionsvänliga
stämningarna i Norge redan vikit
undan för en stark norsk nationalism,
främst förankrad i "det unga Norge"
(Björnson, Sars) och den norska
vänstern (Sverdrup). Bakom dem stod
även Birch-Reichenwald, som genom
ståthållarstriden hade förvandlats
till en bitter motståndare till
unions-revisionismen. Förslagen förkastades
med stor majoritet. — Efter
ståthållarstriden var förtroendet mellan K.
och hans sv. rådgivare borta. Den
2 nov. 1860 utträdde Hamilton ur
ministären för att maskera K:s
nederlag men även för att förebygga dennes
strävanden att spränga ministären.
K. kände djupt nederlagets
förödmjukelse. Åren 1860—64 rådde en
permanent ministerkris. Iv:s nyvaknade
aktivitet i den danska frågan fr. o. m.
1860 har även satts i samiband med
hans vilja att mot ministären hävda
den personliga kungamakten. Redan
under dansk-tyska kriget 1848—50
hade han livligt spekulerat i en
nordisk trestatsunion under Bernadotter
-nas ledning utan att dock ha något stöd
i den officiella politiken. Ären 1856—
57 arbetade emellertid Oscar I:s
diplomati medvetet för detta mål. K. hade
då en framträdande roll i det
politiska spelet. Målet sökte Oscar I
främst nå genom den försvarsallians,
som han i mars 1857 personligen
erbjöd Fredrik VII för Danmark och
Slesvig. Allianserbjudandet avvisades
dock av den danska regeringen. Efter
K:s trontillträde återkommo
danskarna till alliansfrågan, men trots K:s
tidigare skandinavistiska iver ställde
han sig nu avvisande till
alliansinviterna, därtill rådd av Hamilton
och Manderström. År 1861 tog K.
emellertid på egen hand ånyo upp
den skandinaviska politiken och
förklarade inför det danska sändebudet
i Stockholm, att han inte komme
att förbli neutral i händelse av ett
tyskt angrepp på Slesvig. Utåt
markerades den nya aktiviteten av varma
vänskapsbetygelser mellan de
nordiska konungarna under täta besök av K.
i Danmark och Fredrik VII i Sverige.
Stor betydelse för K:s
handlingsprogram fingo de råd han inhämtade hos
sitt utrikespolitiska orakel, Napoleon
III, under en resa till Frankrike (och
England) 1861. Det danska
marspatentet 1863, som syftade till att gradvis
utsöndra Holstein ur helstaten och
förberedde ett enat Danmark intill
Ej-dern, gjorde konflikten mellan
Danmark och de tyska staterna akut. I
juli 1863 lovade K. under ett besök i
Skodsborg konung Fredrik samt
dennes konseljpresident och
utrikesminister C. C. Hall hjälp med 20 000 man
sv. och norska trupper till Slesvigs
försvar. IC:s initiativ föranledde
inofficiella underhandlingar om en
allianstraktat mellan den danska och
den sv. utrikesledningen, närmast
utrikesministrarna Hall och
Manderström; en framträdande roll spelade
även Henning Hamilton, alltsedan sitt
utträde ur regeringen svensk-norsk
minister i Köpenhamn. Särskilt
Manderström sökte därvid begränsa
räckvidden av K:s löften. Ett alliansförslag
utarbetades, men när det slutligen
måste delges det sv. och det norska
statsrådet, restes inom dessa ett starkt
motstånd mot en allians, som icke hade
västmakternas uttryckliga stöd.
Alliansförslagets aggressivaste
motståndare var Gripenstedt, medan De Geer
åtminstone formellt intog en
förmedlande ställning. Vid en konferens på
Ulriksdal 8 sept. 1863 mellan K.,
Manderström, Hamilton, De Geer ocli
Gripenstedt jämte Sibbern ss.
representant för norrmännen träffades en
kompromiss i alliansfrågan, i
huvudsak dock en seger för oppositionen,
d. v. s. alla statsråden utom
Manderström. Denne och Hamilton ansågo,
att Sverige-Norge både genom K:s
löftenoch den tidigare politiken redan
hade bundit sig vid alliansen. K. gav
emellertid själv efter för oppositionen.
Han talade visserligen varmt för ett
nordiskt förbund även utan
västmakternas stöd: han trodde, att ett sådant
skulle vara tillräckligt för att
förebygga ett fredsbrott från tysk sida,
och ansåg det mest värdigt sina riken.
Men han förklarade sig dock som
konstitutionell konung vilja böja sig för
majoriteten. Konferensens beslut blev,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
