Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ljunggren, släkt - 1. Ljunggren, Gustaf - 2. Ljunggren, Carl-August
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ljunggren
54
Ljunggren
nare Christian) L. (f. 1732, † 1800).
Hans son, förste stadskomministern i
Lund, utnämnde kyrkoherden i Stora
Råby och Bjällerup, med. och fil. dr
Anton Magnus L. (f. 1788, † 1827),
blev far till litteraturhistorikern
Gustaf L. (L. 1). Söner till denne voro
a) läkaren Carl-August L. (L. 2), far
till kemisten Gustaf L. (L. 4) och
läkaren Einar L. (L. 5), samt b)
biblioteksmannen Evald L. (L. 3). S.L.
1. Ljunggren, Gustaf Håkan
Jordan, litteraturhistoriker, f. 6 mars
1823 i Lund, † 31 aug. 190ö därstädes.
Föräldrar: förste stadskomministern
i Lund, med. och fil. dr Anton
Magnus L. och Catharina Sofia Kroger.
■— L. blev student i Lund 1839 och
kom att bli en framträdande medl. av
den skandinavistiska studentkretsen
kring Strandberg. Som lärjunge till
C. A. Hagberg tillägnade sig L. den
kritiska ståndpunkt mot den sv.
romantiken, som karakteriserar hans
senare författarskap. År 1844 blev
han fil. kand., s. å. fil. mag. och efter
drsdisputation 1847 docent i estetik
vid univ., varefter han långa perioder
under 1850-talet uppehöll den
Norbergska professuren (i levande språk).
Efter en längre studieresa till
Frankrike och Tyskland 1849—50 var han
1851—55 tysk språkmästare vid univ.
i Lund. År 1859 blev lian innehavare
av den nyinrättade professuren i
estetik, litteratur- och konsthistoria; lian
avgick 1889. Åren 1867—68 och 1877
—85 var lian univ:s rektor, varvid
lian bl. a. fullföljde uppförandet av
det nya univ.-huset (1882). Han var
1S74 led. av kommittén för
omarbetning av univ.-statuterna. L.
utförde också ett betydande arbete som
kommunalman, bl. a. som ordf. för
Lunds stadsfullmäktige 1869—77 och
led. av landstinget 1869—93 (ordf.
1887—88 och 1892—93). År 1865
blev L. led. av Sv. akad., 1876 av
Vitt. akad. samt 1881 led. av Vet.
akad. ocli hedersled, av Konstakad. -—
Som litteraturforskare representerar
L. brytningen mellan den i mitten av
århundradet ännu härskande
estetiken och litteraturhistorien i modern
mening. Under sina studieår och sin
första tid som akademisk lärare tog
L. starka intryck av den spekulativa
estetiken, framför allt Hegel. År
1S56 utgav han avh. "Jemförelse
emellan Ehrensvärd och
Winckelmann såsom konstfilosofer" (belönad
med Sv. akad:s stora pris), och 1856
—60 följde "Framställning af de
förnämsta esthetiska systemerna" (1—
2; 2:a uppl. 1869—82), en
huvudsakligen refererande framställning av
Kants, Solgers, Hegels, Weisses oeh
Viscliers estetiska system,
karakteriserad av stor skärpa och klarhet. L.
Gustaf Ljunggren (1).
anknöt närmast till den sistnämnde
men reserverade sig mot dennes
pan-teistiska uppfattning av det sköna.
Som filosofisk-estetisk handledning
fick L:s bok betydelse för åtskilliga
generationer univ.-studerande. Även
"Bellman och Fredmans epistlar"
(1S67) är en estetisk studie.
Tyngdpunkten i L:s författarskap ligger
dock inom litteraturhistorien, och han
har där förtjänsten av att i Sverige ha
lanserat en historisk metod, i
huvudsak befriad från estetisk spekulation.
Början gjordes med "Svenska dramat
intill slutet af sjuttonde
århundradet" (1864), en grundlig utredning
med särskild hänsyn tagen till den
europeiska utvecklingen. L:s
huvudverk är "Svenska vitterhetens häfder
efter Gustaf Hirs död" (1—5, 1873
-—95), som dock ej fördes fram
längre än till 1821. I jämförelse med
föregångarna Fryxell och Malmström
representerar L:s arbete, fastän han
liksom dessa bedömer romantiken
orättvist, ett avgjort framsteg med
avseende på källforskning, kritisk
metod och historisk förståelse.
Framställningen är, åtminstone i de tre
första delarna, lugn och objektiv och
domineras av L:s strävan att skildra
diktningens utveckling i dess
historiska sammanhang och kulturella
miljö. "Ty sammanhanget uti och
utvecklingen af det hela är, mer än
det enskilda litteraturalstret, denna
vetenskaps föremål." En smula
förnuftstorr till sin läggning har L.
tydlig förkärlek för den akademiska
riktningen inom den sv. litteraturen:
gestalter som Kellgren, Leopold ocli
Tegnér äro som repr:er för den
klassiska huvudlinjen föremål för hans
varma sympati. L., som var en mycket
aktiv led. av Sv. akad., utgav vid dess
100-årsjubileum "Svenska
Akademiens historia 1786—1S86" (2 bd) samt
publicerade i dess liandl. minnesteck-
ningar över Frese (1S67) ocli Vitalis
(1875) samt en avh. över Frithiofs
saga (1—2, 1877—78). I "Smärre
skrifter" (1—3, 1872—81)
framträdde han med uppsatser om enskilda
sv. diktare, framför allt Tegnér,
Franzén och Atterbom. Av hans övriga
mycket omfattande författarskap
märkas program, inbjudningsskrifter,
recensioner och artiklar i Nord.
univ.-tidskr. — Gift 1857 med friherrinnan
Adelaide Louise Christine
Ehrensvärd. — Litt.: nekrolog av O.
Sylwan i Nord. univ.-tidskr. 1905 och
av E. Wrangel i Ord och Bild s. å.
B—z.
2. Ljunggren, Carl-August
Anton, läkare, kirurg, skolliygieniker,
f. 5 juni 1860 i Lund, † 12 nov. 1934
i Trelleborg. Son till L. 1. — L.
avlade mogenhetsex. 1S78, blev med.
kand. 1884, med. lic. 1888 och efter
disp. 1894 med. dr 1895, allt i Lund.
Han ägnade sig först åt patologin,
hade förordnanden däri i Lund 1882—
83 oeh i Stockholm 1886 samt
disputerade på en vägande avh. om
käksvulster. Som kirurg fick han sin
utbildning vid Serafimerlasarettet, där han
blev amanuens 1888, underkirurg
1889 och prosektor 1891. Åren 1893—
1926 var lian lasarettsläkare i
Trelleborg. Med en rad arbeten i olika
kirurgiska ämnen meriterade L. sig
till kirurgiprofessuren i Lund, till
vilken han 1899 uppfördes i andra
förslagsrummet; sedermera ägnade han
sig åt praktisk läkargärning och vann
särskilt anseende som skarp
diagnostiken Sin främsta insats kom L.
emellertid att göra på ett helt annat
område, nämligen skolhygienens, där lian
i sextioårsåldern blev en märklig
pionjär. Svärson till banbrytaren på detta
område i Sverige, Axel Key, och från
1921 skolläkare vid Kyrkskolan i
Trelleborg, fattade han livligt intresse för
det förebyggande hälsovårdsarbetet i
folkskolorna. Skolan borde enligt L.
Carl-August Ljunggren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
