Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Magnus Eriksson - Magnus Gren, riksråd, se Gren - Magnus Haraldsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Magnus Gren
191
Magnus Haraldsson
heter han gjorde ss. herre över de tyska
handelsplatserna i Bergen och Skåne.
—- Fr. o. m. ungefär mitten av
1300-talet kan man iakttaga en allvarlig
och avgörande vändning i M:s dittills
i stort sett framgångsrika regering.
En orsak därtill var den ohyggliga
böldpest, digerdöden, som vid
århundradets mitt härjade även vårt land
och svårt nedsatte dess krafter. Andra
anledningar kunna ha varit mera
säregna för Sverige och kanske även
viktigare. Förvärvet av
Skånelandskapen kunde ej säkras, förrän en
lösensumma på 34 000 mark lödigt silver
erlagts till greve Johan av Holstein,
som tidigare haft områdena om hand.
För att kunna betala detta måste den
sv. kronan realisera sina tillgångar
och upptaga lån. Fastän den
förfogade över så jämförelsevis goda
intäkter som läntor från Stora
Kopparberget och från de givande skånska
fiskeplatserna, visade det sig allt
svårare att tillfredsställa
fordringsägarna. Het ekonomiska nödläget
medverkade även till en utsöndring av den
sv. statsmyndighetens gamla
jordinnehav i Sverige, Uppsala öd.
Konungamaktens ekonomiska grundval
bragtes med andra ord att vackla, ocli
orsaken var ej endast att söka i de
nyss nämnda skulderna utan även i
kostnaderna för en djärvt förd
utrikespolitik, vilken krävde dyrbara
trupper och befästningsanläggningar,
samt i hela det nordeuropeiska
handelslivets omdaning under lianseatisk
ledning. —• I sin utrikespolitik kom
M. i allt skarpare konflikt med
hanseatiska intressen både omkr. 1340, då
tvisten egentligen gällde makten över
Öresund, ocli omkr. 1350, då M.
utkämpade ett tämligen olyckligt krig
med Novgorod. M:s dåliga ekonomi
ledde honom att söka bistånd hos sin
svåger, hertig Albrekt av
.Mecklenburg, vars mål snart blev att för sin
dynastis räkning dra nytta av
oroligheterna i Norden och där skapa en
mecklenburgsk monarki. Hen svåra
situationen nödgade också M. att ta
lån av kyrkan och att lägga skatt på
andligt och världsligt frälse. Följden
blev ett försämrat förhållande till
kurian samt en skärpt opposition från
Sveriges andliga och världsliga
stor-mannaklass. År 1356 samlade sig M:s
motståndare kring hans son Erik, som
de gjorde till konung; genom
senare överenskommelser delades
makten mellan far och son, varvid
Skånelandskapen kommo på den senares lott.
Efter Eriks död 1359 blev väl M. i
kraft av ett ständerbeslut åter
konung över hela riket, men snart
därefter drabbades han av än större
olyckor. Valdemar Atterdag, som gjort
sig till herre över hela Danmark v.
om Öresund, återtog 1360 med
vapenmakt Skåne och gjorde sig året därpå
till herre även över Gotland. Dessa
händelser stärkte än mera den
inhemska oppositionen. I det
katastrof-läge, som inträdde, närmade sig M. sin
motståndare kung Valdemar, vars
dotter Margareta förmäldes med hans
son Håkon. De båda konungarna hade
gemensamma fiender i Hansan och i
den oppositionella aristokratin i sina
riken; den ingångna
giftermålsförbindelsen tycktes ju också öppna
möjligheter för ett framtida enat Norden.
Under intryck av den fara, som
hotade, lämnade då en inflytelserik sv.
stormannakrets landet under vintern
1362—63, men på hösten sistn. år
återvände de i sällskap med en
främmande invasionshär. Det var hertig
Albrekt av Mecklenburg, som nu
nyttjade tillfället att skaffa sin dynasti
eii position i Sverige. Ilans son,
Albrekt d. y., hyllades i febr. 1364 i
Uppsala som landets konung. Därmed
var emellertid striden icke avgjord.
Mecklenburgarna bemäktigade sig
visserligen snart nog ö. ocli mell. Sverige,
men folkungarna innehade v. delarna
av landet jämte Norge. Under tiden
befunno sig hansestäderna, av vilka
några gett det mecklenburgska
företaget åtminstone sitt ekonomiska stöd,
i konflikt med Valdemar Atterdag,
folkungaregenternas bundsförvant. Då
M. med vapenmakt sökte återtaga sitt
sv. rikes centrala delar, led lian
likväl nederlag vid Gataskogen på
gränsen mellan Uppland och Västmanland
1365, föll i Aibrekts händer ocli
insattes som fånge pä Stockholms slott.
År 1371 frigavs han. Sin återstående
tid tillbragte lian i Norge. — M. blev
icke, ss. sina närmaste inhemska
efterföljare på den sv. tronen, Karl
Knutsson och Gustav Vasa, hyllad i någon
av honom själv anordnad
historieskrivning. Tvärtom fick han sin bild inför
eftervärlden utformad av sina
motståndare, främst av den heliga
Birgitta, som var språkrör för den
aristokratiska oppositionen. Med lidelsefull
vältalighet brännmärkte hon i sina
uppenbarelser M.: han var enligt
hennes åsikt en svag konung, vars
stats-mannagåvor voro klena och vars
personliga liv var moraliskt klandervärt.
Man kan tala om en verklig
uppenbarelsekampanj mot M. från Birgittas
sida. M. kallades i
pamflettlitteraturen "Magnus Smek", ett namn som
sedan ofta gått igen i historiska
framställningar. Ehuru modernare
forskning har kunnat fastställa, att
Birgittas porträtt av M. är en vrångbild,
har samma forskning ej heller varit
blind för de svagheter, som måste ha
funnits i M:s utrustning. Det kan
framhävas, att M:s regeringstid är rik
på uppslag och idéer, som först
senare-nå sitt fulla förverkligande. Detta
gäller inte minst lians utrikespolitik.
Hans regeringstid avslutar en tidigare,,
så att säga nordisk epok i vår
historia: det skulle efter hans avgång dröja
över hundrafemtio år, fyllda av
främmande inflytelser, innan på nytt en
inhemsk man skulle få tillfälle att
utöva en så långvarig regentgärning. ■—
Det tragiska i M:s öde har lockat
bl. a. Strindberg till litterär
behandling ("Folkungasagan"). — Gift
1335-med Blanche (Blanka) av Namur,
dotter till greve Johan av Namur ocli
Maria av Artois. — Litt,: Y. Brilioth,,
"Den påfliga beskattningen af Sverige
intill den stora schismen" (1915);
densamme, "Sv. kyrka, kungadöme och
påvemakt 1363—1414" (1925); S.
Tunberg, "Äldre medeltiden"
("Sveriges historia till våra dagar", 2, 1926);
I. Andersson, "Källstudier till
Sveriges historia 1230—1436" (1928); S.
Kraft, "Textstudier till Birgittas
re-velationer" (1929); S. Engström, "Bo.
Jonsson" (1, 1935); G. Hasselberg,.
"Den s. k. Skarastadgan och
träldomens upphörande i Sverge"
(Västergötlands fornminnesfören:s tidskr.,
5:3, 1944); Ivj. Kumlien, "Problemet
om den sv. riksdagens uppkomst" med
där anförd litt. (Hist. tidskr. 1947)..
Kj.K.
Magnus Gren, riksråd, se Gren.
Magnus (Måns) Haraldsson,
biskop, f. omkr. 14S0, † omkr. 1560. -—
M. studerade 1498—1506 vid univ. i
Tyskland. Han var ärkedjäkne i Skara
och valdes 1522 till stiftets biskop,
varigenom han fick säte i riksrådet. Fore
sin upphöjelse synes lian icke lia spelat
någon politisk roll. M. deltog i
konungavalsriksdagen i Strängnäs 1523,
från vilken han (i brev till biskop
Brask) lämnat en bekant skildring
av lybeckarnas hotfulla och pockande
uppträdande i samband med deras
krav på handelsprivilegier. Till en
början framstår han som anhängare
av Gustav Vasa, sannolikt beroende
på att påven Hadrianus VI 1523
utnämnt. italienaren Francesco de
Po-tenza till biskop i Skara. Påvens
ingripande var i hög grad ägnat att
skapa intressegemenskap mellan M.
och konungen, som för sin del i
skarpa och upprörda ordalag protesterade
mot kurians åtgärd. När sedan 15 jan.
1524 Klemens VII under hot om
bannlysning förständigade M. att
överlämna stiftet till Francesco, var biskopen
väsentligen hänvisad till Gustav Vasas
stöd och bistånd. Men konungens
radikala och hänsynslösa kyrkopolitik
väckte lians missnöje. Visserligen
samtyckte M., ehuru motsträvigt, till
Västerås recess 1527 ocli böjde sig
även för härskarens maktbud, då lian
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
