Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mida, Herkules - 1. Mijtens, Martin, d. ä. - 2. Mijtens, Martin van, d. y.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mida
299
van Mijtens
Mida, Herkules, arkitekt,
bildhuggare, verksam i Sverige 1580—96.
Antagligen son till en Nicolaus
Mi-dow från Antwerpen. — M. torde
under faderns ledning lia utbildat
sig till stenhuggare. Som sådan var
ban verksam i Lybeck under förra
hälften av 1570-taiet. Omkr. 1575
synes han ha överflyttat till Danmark,
där han för Albret Oxes räkning
uppförde slottet Nielstrup på Lolland. Av
honom tillskrivna verk i Danmark
ocli Skåne må nämnas Eilert
Grub-bes gravkapell vid Ivongsteds kyrka
(1575), epitafiet över Erik ocli Sidsel
Oxe i Aarhus domkyrka (1576) ocli
en altaruppsats i Lunds domkyrka
(1577). År 1580 övergick M. i hertig
Karls (sedermera Karl IX) tjänst.
Frånsett ett besök i Danmark 1581
och en resa till Tyskland 1584
stannade ban hos denne till 1596. Hans
viktigaste uppgift var att som
efterträdare till Christoffer Palir utföra
oin- oeh tillbyggnader samt
inredningar för Nyköpingshus. Under M:s
ledning fullbordades längorna kring
borggården, varjämte de bägge
hörntornen med sina huvar tillkommo och
bebyggelsen kring förborgen fick sin
slutliga gestaltning. Slottet brann
ned 1665. M. var också verksam i
Örebro och på Gripsholm. I
domkyrkan i Strängnäs utförde han 1585
ett litet, sedermera förstört
gravmonument över hertig Karls avlidna
barn samt ett större dylikt över lians
gemål Maria av Pfalz, bevarat i
förändrad uppställning. Klassicismens
formelement ingå i M:s stilistiska
utrustning. Anknytningen till
nordtyska förebilder är påtaglig, liksom
förkärleken för balustermotiv,
dia-mantkvaderrustik ocli en i allmänhet
rik ornamental och figural dekor. Som
hertig Karls ledande arkitekt torde
lian ha spelat en framträdande roll i
dåtidens sv. byggnadskonst, ehuru
spåren till stor del lia utplånats. —
Litt.: E. Bohrn, "Nvköpings
renässansslott och H. M." (1941). Th. N.
1. Mijtens (Meytens, Mytens),
Martin (Martinus), d. ä., målare,
döpt 1 juni 1648 i Haag, begraven 6
aug. 1736 i Stockholm. Son till
målaren Isaac M. d. y. — M. tillhörde
må-larsällskapet Pictura i Haag fr. o. m.
1667. Han kom 1677 till Stockholm,
dit släktingar till honom tidigare
invandrat. Han blev där i konkurrens
med Ehrenstrahl en uppskattad
porträttmålare. Goda arbeten från M:s
första verksamhetsperiod i Sverige äro
porträtten av Gustaf Carl Banér med
maka Ebba Charlotta Lewenhaupt
oeh Nils Brahe d. y. (Vibyholm; bd
1 s. 436), Georg de Besche med maka
Margareta von Emersen (Fullerö), Nils
Bielke med gemål oeh dotter (Skoklos-
Martin Mijtens d. ä. Självporträtt (detalj).
ter) oeh köpmannen Pieter von Breda
(Nat. mus.). I sina arbeten
eftersträvade M. en för den holländska
traditionen karakteristisk intim stämning.
Utom i ställningsmotiv och
återhållsamhet i fråga om allegoriserande
attribut framträder den holländska
linjen även i konstnärens förkärlek
för varma bruna ocli klara blå
färgtoner. Framemot år 1700 inträffade
en förändring i M:s konstnärskap;
lian lämnade då den personliga linjen
och närmade sig Ehrenstrahl ytliga
eklekticism, samtidigt som lians färg
blev grumlig och oklar. Till denna
period hör det 1696 utförda porträttet
av Olof Rudbeck (Uppsala univ.).
Förändringen betydde i hög grad en
försämring, och M:s senare produktion,
som kan studeras bl. a. i Gripsholms
porträttsamling, visar honom som en
andraplanskonstnär, som icke förmått
hävda sin egenart. — Gift 1681 med
Johanna De Braun. M. L—n.
2. Mijtens (Meytens), Martin
van, d. y., målare, f. 24 juni 1695 i
Stockholm, † 23 mars 1770 i Wien.
Son till M. 1. — M., vars
levnadsomständigheter huvudsakligen äro kända
genom hans egen självmedvetna
levnadsteckning (1755, tr. av Th.
Frim-mel i "Blätter für Gemäldekunde",
1905), visade redan som barn
ovanliga konstnärliga anlag, vilka
utvecklades under faderns ledning. Som
sjut-tonåring for lian till Holland och
därifrån 1714 till London, där ban
studerade emaljmåleriets teknik och
förkov-rade sin porträttkonst genom studium
av äldre mästare ss. van Dyck. År 1717
övergav M. London för Paris, där lian
fulländade sin emaljteknik som elev
till den uppburne svensken Charles
Boit och lyckades skaffa sig höga
beskyddare. M. hade för avsikt att
fullborda sin utbildning i Italien och
lämnade Paris 1720. Hans väg gick
över Dresden, där lian fann sysselsätt-
ning vid August den starkes hov, och
sedan till Wien, där han gjorde lycka
hos kejsar Karl VI och dröjde sig
kvar i två och ett halvt år med
allehanda uppdrag. Först 1723
realiserade M. italienresan. Han vistades
först i Venedig 1723, därefter i Bom
1724—26. Liksom överallt vann M.
även där tillträde till de högsta
kretsar: lian erhöll uppdrag av påven och
kurians medlemmar. Han besökte
Neapel, Bologna, Modena, Milano och
slutligen Florens; under en längre vistelse
i Turin knöts ban till konung Viktor
Amadeus’ hov. Efter studiebesök i
Genua och Venedig återvände lian
slutligen 1730 till Österrike. Han
utnämndes där till kejserlig
kammarmålare. M. utbad sig emellertid ännu
en gång permission, denna gång för
att besöka föräldrarna i Stockholm
(1730). Den planerade
femmånaders-resan blev dock genom konung
Fredrik 1:8 ingripande förlängd till det
tredubbla, och M. bestormades med
erbjudanden om förmånliga ämbeten
och pensioner. Han återvände 1731 till
Wien och kvarstannade där under
goda villkor till sin död. År 1759
valdes han till ständig dir. för konstakad.
därstädes, en ovanlig heder. — Under
parisåren utförde M. i emaljteknik
bl. a. porträtt av dåv. regenten,
hertigen av Orléans, av konung Ludvig XV
samt fyrtio porträtt av tsar Peter,
som då vistades i Paris. Under
vistelsen i Venedig 1723 övergick lian till
oljemålning och stort format ocli
kopierade flitigt gamla mästare. I Bom
fann lian, huvudsakligen under
intryck av Pietro Bianchi och Francesco
Trevisani, den stil, som i
fortsättningen karakteriserar honom, präglad
framför allt av den pastosa färgen. I
Florens rönte ban utmärkelsen att få
måla sitt självporträtt för
Uffizigalleriet. Utnämningen till
kammarmålare i Wien föranleddes av ett av sam-
Martin van Mijtens d. y. Självporträtt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
