Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oscar II - 1. Oscàr, Anna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Oscar II
663
Oscar II
skulde kunne hære til nogen nytte,
siden ifølge stortingets lovstridige
be-slutning endogsaa kongemagtens
sus-pensive veto er blevet sat ud af
be-tragtning". Om en tronberättigad
medlem av hans familj skulle bli väld
till konung i Norge, trodde han, på
grund av den utveckling, som
förbindelserna mellan de båda folken fått,
att misstro och misstänksamhet
säkerligen skulle uppstå i båda
länderna och vända sig såväl mot den nye
konungen som mot honom själv.
Därför mottoge han ej stortingets anbud
i tronföljdsfrågan. Genom detta
uttalande resumerade O. bl. a. den
misstänksamhet, som visats honom i hans
ställning som dubbelmonark.
Ingendera av regeringarna hade i honom
sett en företrädare för enbart det egna
landets nationella intressen. För
Sveriges del kulminerade denna skepsis
mot dynastins nationella pålitlighet
under första urtima riksdagen 1905.
Särskilt kronprinsens intensiva försök
att i fredens intresse kullkasta
riksdagens strävanden väckte oro bland
riksdagsmännen. O. kritiserades även
för att i allmänhet lia försämrat
utgångsläget för Sverige under de
blivande underhandlingarna genom att,
visserligen i samförstånd med
regeringen, officiellt avvisa tanken att
lösa konflikten med vapenmakt. De
sympatier han därigenom vann bland
radikala politiker inskränktes till sin
betydelse genom att dessa personer
voro principiellt obenägna för
uppoffringar till fördel för dynastin eller
kungamakten och uppvägdes av att O.
förlorade sin popularitet i de mest
konungsligt sinnade kretsarna. Vid
avgörandet 1905 demonstrerade dock
O. och kronprinsen sin fulla lojalitet
mot riksdagen, som gentemot
kungahuset tillämpade en lika sträng
parlamentarism som stortinget. Sedan O.
länge sökt värja sig, tvangs han
därefter i nov. 1905 att böja sig för
folkmeningen vid andrakammarvalen
genom att erbjuda Karl Staaff
regeringsuppdrag. Det var första gången,
som O. i Sverige förmåtts godtaga en
regering, som ur hans synpunkt ej
företrädde landet utan endast ett
visst parti. Gentemot Staaff hyste O.
ett starkt misstroende, som ökades
under regeringens verksamhetstid. Då
Staaff ville driva rösträttsfrågan till
avgörande genom nyval till Andra K.
ocli gjorde kammarupplösningen till
kabinettsfråga, begagnade O. och
kronprinsen detta tillfälle att bli av med
honom, sedan de först försäkrat sig
om möjligheten att bilda nv regering,
den Lindmanska. Även denna var
visserligen en partiregering och
resultatet av en nödfallslösning av
regeringsfrågan. Den nye statsministern
representerade den s. k. bolagshögern,
vars intressen O. delade endast i sitt
privata liv som kapitalplacerare. Ett
politiskt samarbete framtvangs av
rösträttsfrågan, där de båda
parternas huvudsyfte var gemensamt,
nämligen att bekämpa demokratiseringen,
och underlättades av att båda voro
lika angelägna att framställa sig som
vårdare av de allmänna fosterländska
intressena. Härvidlag spelade 0:s
livslånga insats i representativa
sammanhang en avgörande roll. Den hade
förlänat en auktoritet åt dynastin och
den monarkiska tanken, som blev en
stor tillgång i högerns politiska
arsenal. En viktig tillgång var också 0:s
tidigare utrikespolitiska insats.
Tyskland syntes vid IS00-talets slut för
en allt bredare opinion alltmer
attraktivt som Europas mäktigaste
fredsfaktor och därtill som det säkraste
värnet för ett traditionellt samhällsskick.
Sv. utrikes-, föfsvars- och
kulturpolitik inrättades efter tyskt föredöme,
och på opinionens sammansvetsning
inverkade icke minst den Bobrikovska
förryskningspolitiken i Finland.
Sveriges internationella anseende
minskades genom Norges frigörelse; i den
inträdda isoleringen övertygades en
stark sv. opinion, att landets
trygghet måste sökas i samverkan med
Tyskland. Länge motarbetad av den
ansvariga utrikesledningen på grund
av sina vittsvävande syften skulle O.
därför vid slutet av sitt liv med en
viss rätt ha kunnat framstå som
vägvisare i utrikespolitiken. Detta
omöjliggjordes dock därigenom, att en
stark politisk opinion upplevde
unionsbrottet och de därefter upptagna
internationella förhandlingarna om
Skandinavien som ett nationellt sv.
fiasko, för vilket O. på grund av sin
fredsvilja i stor utsträckning gjordes
ansvarig. En viktig faktor i det
samtida omdömet om O. var därför
medlidande. Året före 0:s död
cirkulerade bland diplomaterna rykten, att
hans dynastis framtid vore allvarligt
ifrågasatt även i Sverige. För att
stärka sin ställning inför den
framtida historieforskningen var O. länge
sysselsatt med att författa memoarer,
som ännu ej äro tillgängliga. — Litt.:
K. Hildebrand, "Gustaf V. 1S5S—
1911" (1945); T. Petré,
"Ministären Themptander" (1945); F.
Wedel Jarlsberg, "1905. Kongevalget"
(1946); uppsatser i Hist. tidskr. av
E. Hedin (1946) och L. Hirschfeldt
(1947) jämte i ovannämnda arbeten
anförd litt.; A. Brusewitz, "Arvid
Lindmans första ministär" (Scandia
1948); G. Utterström, "Kring Oscar
II:s utrikesresor 1875" (Skrifter utg.
av Hum. fören. vid Stockholms
högskola, 2, 1948). T. D.
1. Oscàr, Anna Dorothea,
operasångerska (sopran), f. 29 april 1875 i
Stockholm, † 19 sept. 1915 därstädes.
Föräldrar: urmakaren Sven Tufvesson
Thulin och Catharina Andersdotter
Salin. — Efter studier för Signe
Hebbe och I. Dannström sjöng O.
redan 1S91 på K. teatern tre partier.
Hon anställdes 1892 vid Stora teatern
i Göteborg och flyttade sedermera
till Vasateatern i Stockholm. Sina tre
formella debuter vid K. teatern
absolverade hon först 1895—96 (Sandmann
i "Hans och Greta", Siebel i "Faust"
och Nedda i "Pajazzo"); därefter var
hon engagerad vid denna scen till sin
död. Hon kom snabbt att inta platsen
som en av Operans främsta och
mångsidigaste sångerskor och blev under sin
relativt korta bana ofantligt populär.
Därtill bidrogo såväl hennes klara,
liöga och välskolade stämma, präglad
av frisk naturlighet, som den
okonstlade varma livlighet hon visade även
i sitt spel. Med samma framgång
gestaltade hon käcka subrettroller i
biedermeierepokens speloperor,
koloraturhjältinnor i fransk eller
italiensk opera, dramatiskt lidelsefulla
partier i veristiska verk och — inte
minst — flera av den inhemska
operalitteraturens enkla trohjärtade unga
flickor. Bland hennes över sextio
partier, varav ett fyrtiotal ledande
huvudroller, må ytterligare nämnas Glucks
Ifigenia i Aulis, Mozarts Susanna,
Zerlina, Donna Elvira och Pamina,
vidare Rosina i "Barberaren i
Sevilla", Anna i "Friskytten", Zerlina
i "Fra Diavolo", Drottningen och
Pågen i "Hugenotterna", Marie i
"Tsar och timmerman" och
"Regementets dotter", Elisabeth i
"Tannhäuser" (hennes enda större
Wagner-parti), Lady Harriet i "Martha", Fru
Ström i "Muntra fruarna", Nemea i
"Konung för en dag", Leonora i
"Trubaduren", Violetta i "Traviata",
Desdemona i "Otello", Mignon, Julia,
Carmen, Giulietta i "Hoffmanns
äventyr", Lisa i "Spader Dam" ocli Greta
i ’"Hans och Greta". Vid resp. verks
sv. premiär sjöng hon Charlotte i
"Werther", Madeleine i "Andrea
Che-nier", Syrsan i "Syrsan vid härden",
Mimi i "Bohéme", Tosca, Salome och
Maliella i "Madonnans juveler". I
inhemska verk sjöng lion bl. a. Katarina
i "Den förtrollade katten", Martha i
"Mjölnarvargen", Prinsessan i "Per
Svinaherde" och Sigrun i "Harald
Viking" samt kreerade vid
urpremiärerna Ava i "Valdemarsskatten",
Ingrid i "Ran" och Väinö i "Arnljot".
Vid sidan av sin betydande insats i sv.
operahistoria sjöng hon även på
konserter och turnerade med framgång
1903, 1906 och 1909 i Förenta staterna
samt 1910 i Sverige, de båda sista
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
