Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. (Oxenstierna), Nils Jönsson - 4. (Oxenstierna), Bengt Jönsson - 5. (Oxenstierna), Jöns Bengtsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Oxenstierna
078
Oxenstierna
Örebro slott som förläning och deltog
i den stora expeditionen till Gotland
1446, som åsyftade att oskadliggöra
den dit flyktade Erik av Pommern ocli
pacificera Östersjön. Då Kristofer dog,
övertog O. jämte brodern för en tid
(jan.—juni 1448) ansvaret för
riksstyrelsen. Karl Knutssons därpå
följande val till konung sistn. år
betecknar ett nederlag för bröderna O. i deras
maktkamp mot den förre. Vart deras
planer närmast syftat är ej fullt klart:
av Karl Knutsson beskylldes O. för
att åter vilja inkalla Erik av
Pommern som konung. O. fråntogs efter
Karl Knutssons trontillträde
Nyköpings slott och efter Halmstadmötet
1450 även Örebro slott. — Gift 1) med
Kristina Ivarsdotter; 2) med Kristina
redersdotter, † före 1427; 3) efter
142!) med Katarina Karlsdotter. —
Litt.: Kj. Kumlien, "Karl Knutssons
politiska verksamhet 1434—1448"
(1933); G. Carlsson, "Senare
medeltiden. I. Tidsskedet 13S9—1448" och
S. Kraft, "Senare medeltiden. II.
Tidsskedet 144S—1520" ("Sveriges
historia till våra dagar", 3: 1—2, 1941
—44). Kj. K.
4. (Oxenstierna),
BengtJöns-s o n, riddare, hovmästare,
riksföreståndare, † omkr. 1450. Bror till O. 3.
- - O. var lagman i Uppland från 1439
till sin död. Genom sitt första gifte var
han politiskt nära förbunden med
Kristiern Nilsson (Vasa). Som dennes
anhängare och medarbetare uppträdde
såväl ban som brodern Nils (O. 3) på
1430-talet, och då marsken Karl
Knutsson på nyåret 1439 lät fängsla den
gamle drotsen Kristiern Nilsson, kom
detta övergrepp att varaktigt påverka
0:s politiska ståndpunkt. lian kunde
visserligen tidtals medverka i den av
Karl Knutsson och rikets biskopar
ledda sv. regeringen, men ban torde
med glädje ha mottagit Kristofer av
Bayern som Sveriges konung ocli
bidrog efter dennes ankomst efter bästa
förmåga till svärfaderns restitution
ocli Karl Knutssons tillbakaskjutande
från makten. Själv kom ban att under
den nya regimen intaga en
jämförelsevis bsmärkt ställning i riket: lian
insattes i det regeringsutskott, som
skulle fungera under unionskonungens
frånvaro, och erhöll 1448 titeln
hovmästare. Säkerligen var O. en av de
främsta tillskyndarna av Kristofers
landslag, vars kanske bästa handskrift
ägts av honom. Då Kristofer
oförmodat avled på nyåret 144S, blevo O. och
hans broder Nils riksföreståndare, och
frändekretsens inflytande i landet
ökades därjämte genom den
omständigheten, att 0:s son Jöns (O. 5) på våren
1448 av Uppsala domkapitel utsågs till
ärkebiskop. Karl Knutssons ankomst
till Stockholm och val till konung 144S
Bengt Jönsson (Oxenstierna). Väggmålning
av J. Itosenrod 1437 (Tensta kyrka, Uppland).
krossade emellertid tills vidare
Oxen-stiernornas maktsträvanden, och O.
torde lia avlidit icke lång tid därefter.
Han innehade Salsta ocli Ekolsund ocli
sedermera även Venngarn. — Gift 1)
1416 med Kristina Kristiernsdotter
(Vasa); 2) 1437 med Märta, dotter av
Lvdeke von Stralendorp. — Litt.: Kj.
Kumlien, "Karl Knutssons politiska
verksamhet 1434—1448" (1933); G.
Carlsson, "Senare medeltiden. I.
Tidsskedet 1389—144S" och S. Kraft,
"Senare medeltiden. II. Tidsskedet 144S
—1520" ("Sveriges historia till våra
dagar", 3: 1—2, 1941—44). Kj. K.
5. (Oxenstierna), Jöns B e n g t
s-s o n, ärkebiskop, riksföreståndare, f.
omkr. 1417, f 15 dec. 1467. Son till O.
4. — O. inskrevs 1434 vid Leipzigs
univ., förvärvade där magistergraden
och skall enligt ärkebiskopskrönikan
ha varit baccalaureus in decretis. Han
fungerade även som univ:s rektor.
0:s förnäma släktförbindelser torde
i hög grad ha underlättat lians
kyrkliga karriär, samtidigt som de kommo
att verka bestämmande på hans
ställningstagande i konflikterna inom
Sverige vid mitten av 1400-talet. I
början av 1440-talet var O. domprost
i Uppsala, och 1448 valdes lian av
domkapitlet där till ärkebiskop;
konfirmation erhölls sedermera av
Baselkonciliet. 0:s invigning till
ärkebiskop skedde dagen efter Karl
Knutssons kröning. Han kan fråga sig,
varför O. själv ocli lians närmaste
fränder, främst far ocli farbror, fogade
sig och gåvo den nyvalde konungen
sin hyllning, ehuru de fore kungavalet
uppträtt som Karl Knutssons
bestämda motståndare. Vad O. beträffar, kan
det (som Y. Brilioth påpekat) lia
berott på att lian fruktade Karl
Knutssons inflytande lios påven Nicolaus V.
I febr. 1449 utnämnde denne
formligen O. till ärkebiskop i Uppsala.
Genom att bifalla Karl Knutssons
val till konung säkrade den
oxen-stiernska släktkretsen tills vidare sin
ställning i riket; O. för sin del erhöll
i egenskap av ärkebiskop bekräftelse
på besittningen av Almare-Stäket.
Under Karl Knutssons första
regeringsår synes O. ha uppträtt ganska
försiktigt mot konungen; han deltog
sålunda inte i Halmstadmötet 1450.
Det motstånd O. under denna tid kan
ha gjort mot kung Karl var snarast
av passiv art, och Karlskrönikans
anklagelse mot honom för "förräderi"
redan under dessa år torde icke utan
vidare kunna godtagas. Tydligare blev
motsatsställningen mellan
kungamakten och kyrkan, sedan kriget med
Danmark fört Karl Knutsson in på en
kraftfullare fiskalisk politik, som tog
sig uttryck bl. a. i den s. k. Karl
Knutssons räfst (1453—54). I vad
mån denna räfst medförde några
ingrepp i fråga om kyrklig egendom,
känner man icke närmare till, men
den uppkallade O. jämte flera andra
biskopar mot konungen. Till öppen
brytning mellan O. och Karl
Knutsson kom det emellertid först 1457.
Till en del berodde konflikten
måhända på privatekonomiska orsaker,
men i huvudsak framkallades den av
den kungliga kyrkopolitiken. Enligt
rimkrönikan skulle O. inför Uppsala
domkyrkas högaltare lia högtidligen
lovat att icke återtaga sin
biskopsstav, förrän Sveriges lag ånyo rättats
till. Därpå skulle han ha iklätt sig
harnesk och bundit svärdet vid sidan.
Säkert är, att O. med förvånande
snabbhet blev situationens herre i
mell. Sverige, medan Karl Knutsson
hastigt flydde från Stockholm till
Danzig. Det är första gången, har det
påpekats, som vi i Sverige se kyrkans
främste man i öppen strid med sin
laglige regent. Sedan konungen
förjagats, blev O. jämte Erik Axelsson
(Tott) riksföreståndare. Han kallade
sig Sveriges förste, "Primas Svecie",
en titel som sedan 1164 burits av
Lunds ärkebiskopar men som nu, i sin
nya användning, markerade, att O.
kände sig oberoende av Lund. Om O.
beräknat, att en prelatensisk-liögadlig
krets ensam eller i relativ
självständighet under en nominell
unionskonung skulle få styra Sverige, så
bedrog han sig. Motsättningen mellan
Karl Knutsson, som ännu icke var
ofarlig, och det av O. ledda partiet
var alltjämt stark, och därav
begagnade sig Kristian I av Danmark. En
stark dansk flotta, som låg i
Stockholms närhet under den kritiska
tiden, torde kraftigt lia främjat
Kristians kandidatur. Denne blev konung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
