Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Pousette, Mauritz - 2. Pousette, Charlotte - Pratté, Edvard - Prawitz, Johan - Precht, släkt - 1. Precht, Burchardt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Pousette
108
Precht
Mauritz Pousette.
och Göteborg 1869—70, Wilhelm
Åhmans sällskap 1870—74, Nya
teatern i Stockholm under olika
direktioner 1874—80, Stora teatern i
Göteborg 1881—82 ocli Södra teatern
1882—83. — P:s sceniska glansperiod
inföll under hans anställning hos
Stjernström. Den tidens
smakriktning, ännu inspirerad av de stora
romantikernas inflytande,
överensstämde också bäst med P:s sceniska
skaplynne. Han var benägen att måla
sina gestalter i skarpa färger och gav
dem en pregnans och en relief, som
satte åskådarnas fantasi i rörelse.
Mycken uppmärksamhet väckte lians
Narcisse Rameau i Brachvogels
skådespel med samma namn, Posa i
Schillers "Don Carlos", Karl IX i Dumas’
"Bartholomeinatten" ocli Engelbrekt
i Blanches "Engelbrekt och lians
dalkarlar". — Gift 1857 med
skådespelerskan Charlotte P., tidigare
Nordgren (P. 2). A. L.
2. Pousette, Amalia Charlotta
(Charlotte), skådespelerska, f.
23 jan. 1831 i Stockholm, † 28 april
1877 därstädes. Föräldrar:
korsångaren Gustaf Daniel Nordgren(t) och
Elisabet Lindberg. — P. genomgick K.
teaterns elevskola och anställdes 1851
vid Edvard Stjernströms
teaterföretag, varefter hon tillhörde
Åhman-Pousetteska sällskapet 1863—67,
Mindre teatern i Stockholm 1868—
70, Wilhelm Åhmans sällskap 1870—
74 och Nya teatern i Stockholm 1874
—77. — P. ägde beaktansvärda yttre
förutsättningar för scenen och
genomförde med framgång roller av
skiftande slag. En av de uppgifter hon
lyckades bäst med var titelrollen i
Sardous "Seraphine" på Mindre
teatern (1869). Bland andra av P:s roller
kunna nämnas Elisabet av Valois i
Schillers "Don Carlos", Katharina i
Shakespeares "Så tuktas en argbigga",
Toinette i Moliéres "Den inbillade
sjuke" och markisinnan Pompadour i
Brachvogels "Narcisse Rameau". —
Gift 1857 med skådespelaren Mauritz
Pousette (P. 1). A. L.
Pratté, Anton Johan Georg
(Edvard), musiker, f. 2 nov. 1799 i
Haida, Böhmen, † 23 maj 1875 i Vreta
klosters skn, östergötl. län. — P.
besökte vid ganska unga år Sverige tills,
med sin fader, som hade en
marionettteater. Under föreställningarna
svarade P. med sin harpa för det
musikaliska inslaget. Han rymde 1814 från
fadern och bosatte sig följ. år i
Sverige. Redan tidigt väckte P.
uppseende för sitt spel, och han uppträdde
under en följd av år ofta på konserter
över bela landet samt även i utlandet
och vann stort anseende som skicklig
harpist. P. hade sitt hem i
östergöt-land och deltog livligt i musiklivet i
Linköping och Norrköping. Åren 1835
—36 var lian dirigent i Norrköpings
musiksällskap. Han blev led. av Mus.
akad. 1850. — P. var även en
uppskattad tonsättare. Förutom
kompositioner för sitt instrument skrev lian
några realistiska tonmålningar i
tidens anda, t. ex. melodramen
"Napoleon på S:t Helena", symfonin
"Stormnatten" (uppf. i Stockholm 1852)
samt "Fridsröster" för kör och
orkester. Vid ett tillfälle invecklade sig
P. i strid med den berömde norske
violinisten Ole Bull och utgav 1843
en stridsskrift, "Upartisk dom over
violinspillern Hr Ole Bulls i
Christiania d. 10 dec. 1842 givne konsert".
— P:s harpa, ett mycket vackert
instrument, förvaras sedan 1906 i
Mu-sikhist. mus. — Ogift. B. Hgn.
Prawitz, Johan,
dövstumpeda-gog, f. 5 maj 1855 i Dalby skn,
Malmöli. län, † S juli 1937 i
Stockholm. Föräldrar: folkskolläraren
Johan P. och Bengta Håkansson. — P.
avlade mogenhetsex. i Lund 1874 och
var därefter 1875—80 lärare vid
Skånes anstalt för dövstumma. Han var
Johan Prawitz.
föreståndare för Gävleb. läns
döv-stumskola i Bollnäs 1880—97 och för
sjätte distriktets dövstumskola i
Gävle 1S97—1907 samt var
föreståndare för Manilla dövstumskola på
Dj urgården i Stockholm och rektor vid
seminariet där för utbildning av
döv-stumlärare 1907—23. Därjämte var
P. 1920—23 tf. inspektör för
dövstum-undervisningen. Åren 1903—18 var
han v. ordf. ocli 1918—21 ordf. i Sv.
dövstumlärarsällskapet. Han var även
ordf. i styr. för Stockholms
dövstum-liem 1908—20 samt v. ordf. ocli sekr.
i styr. för Gävle stads sinnesslöanstalt
1902—07. P. företog flera studieresor
i utlandet. Han utgav bl. a. historiken
"Manilla döfstumskola 1812—1912"
(1913) samt ett flertal läroböcker för
dövstumskolan. P. liar sammanfört de
väsentliga rönen från sin
verksamhet som dövstumpedagog i skriften
"Den dövstumme och lians
undervisning i språket" (1918). Många av de
metodiska synpunkter, som P.
propagerat för ocli tillämpat, ss.
imita-tiv modersmålsundervisning,
modersmålskursens anknytning till
lärjungarnas aktuella intressen och
iakttagelser, lämpligare läsetexter för
undervisningen, övervägande praktisk
sysselsättning för de svagast begåvade
lärjungarna, äro numera allmänt
erkända vid de sv. dövstumskolorna. —
Gift 1) 1882 med Axelina Charlotta
Feldt, † 1896; 2) 1897 med Alma
Matilda Toll. Å. N., I—n.
Precht, släkt, vars äldste kände
stamfar var byggmästaren vid hovet
i Oldenburg Johan P. (f. 1593, †
1669). Släkten inkom till Sverige med
lians yngste son, hovbildhuggaren
Burchardt P. (P. 1). Bland dennes
söner märkas bildhuggaren i
Stockholm Johan Philip P. (f. 1685, † 1736),
bildhuggaren i Frankrike Burchardt
P. (f. 1689, † efter 1763),
bildhuggaren i Stockholm, hovkonduktören
Gustaf P. (f. 1698, † 1763) samt
guldsmeden Christian P. (P. 2).
1. Precht, Burchardt,
bildhuggare, f. 24 okt. 1651 i Bremen, † 26
febr. 1738 i Stockholm. Föräldrar:
byggmästaren vid hovet i Oldenburg
Johan P. och Elisabeth Meyer. — P.
var lärling hos sin broder
bildhuggaren Christian P. i Hamburg 1666—74.
Sistn. år flyttade ban till Stockholm
och arbetade under N. Millich till
dennes avfärd 1676, varefter lian fick
självständiga uppdrag i både kunglig
och enskild tjänst. År 1682
utnämndes ban till hovbildhuggare, och 1687
—88 företog han tills, med N. Tessin
d. y. en studieresa över Nederländerna
till Frankrike och Italien. Efter
hemkomsten fortsatte P. att smycka slott
och kyrkor med dekorativa verk,
samtidigt som han utvidgade sin rörelse,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
