Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Pufendorf, Samuel von - Puke, släkter - 1. Puke, Erik Kettilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Puke
177
Puke
såg sig nödsakad att liimna landet,
anklagad för att vara förf. till
pamfletten "Index ... novitatum ..." P:s
inlägg i denna strid föreligga i
samlingen "Eris scandiea .. .", som lian
utgav 1686. Han hudf länger där sina
motståndare med överlägsen satir och
hävdar den självständige tänkarens
rätt att framlägga nya sanningar
utan hänsyn till skoltraditionen. "De
jure naturae et gentium" tillhör de
främsta verken inom 1600-talets
rättsvetenskap. Det börjar med en
skarpsinnig framställning av de allm.
etiska och juridiska begreppen. Därefter
utvecklas privaträttens och
statsrättens system på naturrättslig
grundval. I likhet med Hobbes härleder P.
staten ur ett naturtillstånd, där var
och en måste försvara sina intressen
med egna krafter. Genom ett
samhällsfördrag besluta individerna att
bilda en social organisation för att
vinna säkerhet och trygghet. De fatta
beslut om statsförfattningen (forma
regiminis) och utse styresmän, vilka
förbinda sig att upprätthålla den
allm. säkerheten, medan undersåtarna
förbinda sig att lyda suveränen.
Lydnadsplikten gäller obetingat, såvida
härskaren, resp. den härskande
gruppen, icke beter sig som undersåtarnas
uppenbare fiende. — Som sv.
riks-historiograf författade P. det stora
arbetet "Commentariorum de rebus
suecicis libri sex et viginti..." (16S6),
som behandlar det trettioåriga krigets
historia. Det följdes av en
framställning av Karl X Gustavs krig, "De
rebus a Carolo Gustavo, Sueciæ regis,
gestis commentariorum libri septem",
som trycktes 1696; en sv. övers,
utkom 1913—15. Bland P:s övriga
skrifter kan nämnas "Einleitung zu der
Historie der vornehmsten Reiche und
Staaten ..." (1—2, 1682—86), som
troligen bygger på föreläsningar vid
Lunds univ. Som historiker strävar P.
efter objektivitet och noggrannhet vid
behandlingen av källmaterialet. Han
har, säger han själv, velat berätta om
handlingarna utan att öva censur över
dem. Hans historiska intresse
koncentrerar sig emellertid helt till
dijilo-matiska och militära förhållanden.
De stora, ledande och härskande
personligheterna stå alltid i förgrunden.
Den inre politiken träder fullkomligt
i periferin. P:s styrka ligger framför
allt i analysen av invecklade
diplomatiska kombinationer. I sin
uppfattning av statskonstens medel och mål
företräder han en realpolitisk
inställning, som anknyter till traditionen
från Machiavelli. Grundbegreppet är
"statsintresset", och i politiken ser
han en intressenas mekanik. Men å
andra sidan hävdar han i motsats till
Machiavelli, att det verkliga stats-
12 Svenska män och kvinnor VI
intresset alltid sammanfaller med den
naturliga rätten. När man tror sig
finna en motsättning mellan dem, har
man inte skilt mellan den varaktiga
nyttan och de tillfälliga fördelarna.
Man misstar sig, om man tror, att den
egna statens välfärd ej kan
förverkligas utan kränkningar av andra
staters rättmätiga intresse. Ser man
förhållandena ur ett vidare perspektiv,
skall man finna, att orättfärdigheten
är den största av dårskaper. -— P. var
ingen nyskapande banbrytare, men
han var en stor syntetiker, som
sammanfogade tidens statsvetenskapliga
tankegångar till ett fast och enhetligt
system. Inom rättsläran har han varit
av europeisk betydelse. Vid sidan av
Grotius och Hobbes genomförde lian
dess emancipation från teologins
inflytande och gav den en fast logisk
struktur. I sina historiska arbeten är
lian även en god repr. för 1600-talets
anda; en beundrande samtida skriver
om honom, att ingen skrivit historia
"mit solcher Hardiesse und
heroi-scliem Stilo". Hans intellektuella
självständighetspatos och hans tro på det
vetenskapliga framåtskridandet
förebåda den upplysningskultur, som fick
en pionjär i lians yngre vän Christian
Thomasius. — P. adlades 1684 och
blev friherre 1694 men tog aldrig
introduktion på Riddarhuset. År 1690
blev han tysk riksfriherre. — Gift
1665 med Katharina Elisabeth
Pal-then. — Litt.: J. G. Droysen, "Zur
Kritik P:s" (i "Abhandlungen zur
neueren Geschichte", 1876); P. Meyer,
"S. P. Ein Beitrag zur Geschichte
seinesLebens" (1894); H. von
Treitscli-ke, "S. P." (i "Historische und
poli-tische Aufsätze", 1S97); O.
Malmström, "S. P. och hans arbeten i
Sveriges historia" (1899); E. Fueter,
"Geschichte der neueren
Historio-graphie" (1911); F. Meinecke, "Die
Idee der Staatsräson in der neueren
Geschichte" (1924); G. Aspelin, "S. P.,
ett 300-årsminne" (i Scandia 1932);
.T. E. Almquist, "S. P. och Nicolaus
Beckman" (i Lychnos 1941). A.
Puke, medeltida frälsesläkter. A.
Äldsta släkten Puke. Släkten,
som i vapnet bar en vinge,
härstammar från riddaren Ragvald
(Ragnvald) P., nämnd 1285—1308. Om en
av hans söner, kanslern Filip
Rag-valdsson, se Philippus Ragvaldi (s.
121). Andra Ragvalds söner, knutna
till Östergötland, voro riddarna
Holm-ger Ragvaldsson (nämnes 1321—45)
och Kettil Ragvaldsson (nämnes 1312
—36). Kettil var far till bl. a.
riddarna Johan (Jon) Kettilsson
(nämnes 1338—41, var död 1360) och
marsken Erik Kettilsson P. (P. 1). Då den
sistn:s son dog fore fadern, torde
ätten lia utgått på manssidan med
herr Holmgers son Karl Holmgersson,
efter vilken arvskifte hölls i jan. 1441.
—- B. Puke-grenen av ätten
Bonde. Troligen var ovannämnde
riddaren Ragvald P. far till den
Bengta, som äktade väpnaren
Erengisle Pedersson (Bonde), enär ett av
deras barn var väpnaren Ragvald P.
(nämnes 1392—1424). Namnet
nyttjades även av dennes söner, riddaren
Ragvald P. (nämnes 1436—49) samt
väpnarna Karl P. (var död 1433) och
Erik (Pedersson) P. (nämnes 1428—
44, var död före 1452). Grenen utgick
1469 på manssidan med herr Ragvalds
son, väpnaren Peder Bonde. — C.
Rossviksätten (se särskild art.
s. 370). Riksrådet Nils Gustavsson
(Rossviksätten) (s. 370), som pà
mödernet var besläktad med P. 1, blev
far till riksrådet Erik Nilsson P.
(P. 2). Ätten utgick med dennes son
Gustav Eriksson P. (nämnes
1449—-51, var död 1454). — Litt.: N.
Ahn-lund, "Erik P:s släkt" (Hist, tidskr.
1916); B. Hildebrand, "Esbjörn
Blåpanna och hans arvingar"
(Person-liist. tidskr. 1934). B. H—d.
1. Puke, Erik Kettilsson,
marsk, † 1396. Son till riddaren
Kettil Ragvaldsson P. — P. började
spela en politisk roll under
folkungarnas sista år i Sverige; han
uppträder med marsktiteln 1363—67. Under
striderna mellan den gamla inhemska
dynastin och mecklenburgarna stod
han på den förras sida och
tjänstgjorde bl. a. som underhandlare å
Häkan Magnussons vägnar i juli 1370
pä Bohus, då det gällde att nå fram
till en överenskommelse med kung
Al-brekts sv. anhängare. Då den stora
folkresningen mot dessa utbröt 1371,
deltog P. däri på framskjuten post;
han var folkungarnas marsk och
styresman i Värmland. Men då senare på
året en fredsuppgörelse mellan de
stridande parterna ingicks i
kompromissens tecken, tog han jämte några
andra folkungavänliga herrar sitt
inträde i det nykonstruerade rådet vid
sidan av Albrekts män och fick rätt
att använda sin marsktitel. Av allt
att döma kom det emellertid snart
nog till en brytning mellan P. och
Albrekt, och han tog i fortsättningen
tydligt parti för Håkan Magnusson,
konungen i Norge. Han tillhörde
kretsen av Bo Jonssons
testamentsexekutörer, hyllade drottning Margareta i
Dalaborg i mars 1388 och deltog som
löftesman i fredsslutet i Lindholmen
1395 mellan henne och
mecklenburgarna. —■ Såvitt vi kunna döma av ett
sparsamt källmaterial, var P. avgjord
motståndare till det mecklenburgska
inflytandet i Sverige, som han ville
se styrt av nordisk dynasti. — Gift
med Ingrid Magnusdotter. Kj. K.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
