- Project Runeberg -  Svenska män och kvinnor : biografisk uppslagsbok / 6. P-Sheldon /
178

(1942-1948) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Puke, Erik Nilsson - Puke, af Puke, släkt - 1. Puke, Johan - 2. Puke, Johan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Puke

178

Puke

2. Puke, Erik Nilsson,
riksråd, folkledare, † 1437 i Stockholm.
Son till riddaren, riksrådet och
lagmannen Nils Gustavsson (Rossviksätten)
(s. 370). — Genom fadern tillhörde P.
högfrälset och tycks liksom han ha
stått i kontakt med Engelbrekt från
utbrottet av dennes frihetsrörelse; båda
hade f. ö. liksom Engelbrekts
närmaste släktingar anknytning till
Rekarne i Södermanland. P:s
framträdande i vår historia, som sker under
frihetsfejdens år på 1430-talet, får sin
prägel av dessa samband. Såväl Nils
Gustavsson som P. höra till
folkhövdingens tidigaste anhängare. Den
förre innehade Korsholms län, som
vid tiden för Engelbrekts resning var
anförtrott åt P., och det var väl
närmast denna hans placering, som
gjorde, att han under frihetskriget fick
uppgiften att rensa Finland och
Norrland från främmande fogdar. Hans
verksamhet resulterade i expeditioner
mot Faxeholm (i närheten av det nuv.
Söderhamn) och Kastelholm på Åland.
Snart tycks emellertid P. lia förenat
sig med Engelbrekts häravdelningar
i det egentliga Sverige och övertog
belägringen av Axvall i
Västergötland. Vid de diplomatiska
förhandlingarna 1434—36 deltog han
knappast. Hans roll var först och främst
krigarens och demagogens. P.
framstod som ledare för den folkligaste
falangen i den sv. frihetsfronten.
Källorna framställa honom vid slutet av
Engelbrekts bana som dennes
närmaste anhängare: han skall ha varit
missnöjd med oktoberförlikningen
1435 mellan konung Erik och
svenskarna och missnöjd med Karl
Knutssons val till rikshövitsman i Stockholm
1436. Mellan P. och Bengt Stensson
(Natt och Dag) uppstod en
kontrovers, och P. skall i herr Bengts
frånvaro ha angripit och uppbränt dennes
slott, Täljehus. Efter Engelbrekts död
tog Karl Knutsson (Bonde) närmast
ledningen i Sverige, och mellan honom
och P. kom det till en kamp om
slottslänen, som emellertid slutade med att
den senare fick lämna ifrån sig
Kastelholm. Det skedde på det stora
mötet i Söderköping hösten 1436.
Alltjämt var P. dock en makt att räkna
med (han tycks ha haft i förläning
stora distrikt i Västmanland och
Södermanland), och efter de lidna
motgångarna gick han till väpnad strid
mot Karl Knutsson, stödd, vill det
synas, framför allt på de lägre
samhällsgrupperna i Svealandskapen. I
sin kamp mot marsken förespeglade
han sina anhängare återinförandet av
det nationella bondekungadömet i
Erik den heliges anda. Länge dröjde
det emellertid inte, förrän han föll i
Karl Knutssons händer och efter

rättegång i Stockholm halshöggs 1437.
— P. har företrädesvis hatfullt
skildrats av sin motståndare Karl
Knutsson. Emellertid kom den
uppfattningen till synes redan i samtiden, att
denne på förrädiskt sätt låtit taga P.
avdaga. Källorna ge också tydligt
tillkänna, att den bonderörelse, för
vilken P. ställt sig i spetsen, var
mycket omfattande och farlig för dem,
mot vilka den riktade sig; möjligen
hade den känning med den nära
samtida norska bonderesningen under
Amund Sigurdson Bolts ledning, och
den har likheter med de finska
allmogeoroligheter, som kort efteråt
bryta fram. Den av P. ledda
bonderörelsen föranledde riksrådet att i
Strängnäs 1437 utfärda
bestämmelser, avsedda att hålla allmogen i
schack. — Gift med (förnamn okänt)
Nilsdotter (Hammerstaätten). —
Litt.: Kj. Kumlien, "Karl Knutssons
politiska verksamhet 1434—1448"
(1933); B. Hildebrand, "Esbjörn
Blåpanna och hans arvingar"
(Person-hist, tidskr. 1934); G. Carlsson,
"Senare medeltiden. I. Tidsskedet 1389
—1448" (i "Sveriges historia till våra
dagar", 3: 1, 1941). Kj. K.

Puke, af Puke, adelssläkt,
härstammande från strandridaren i
Klintehamn pä Gotland Mathias P.,
som blev far till krigaren Johan P.
(P. 1). Dennes son utom äktenskapet,
amiralen och statsrådet Johan P. (P.
2), adlades 1797 med namnet af P.
och blev friherre 1809 med namnet P.
År 1S15 erhöll lian grevlig värdighet
med samma namn. Hans äldste son
var översten och sekundchefen för
Livgardet till häst, dir. vid k.
hovkapellet greve Johan Carl P. (f. 1795, †
1S47). Ätten utdog med P. 2:s tredje
son, konteramiralen och chefen för
Förvaltningen av sjöärendena greve
Folke Magnus P. (f. 1797, † 1857).

1. Puke, Johan, konspiratör,
döpt 20 okt. 1723 i Klinte skn,
Gotland, † 23 juli 1756 i Stockholm.
Föräldrar: strandridaren i Klintehamn
Mathias P. och Anna Brigitta Petre.
—• P. började sin bana som militär
och var 1744 sergeant i artilleriet.
Kort därpå övergick han i holländsk
tjänst och avancerade till kapten. Där
lärde han känna den i holländsk
tjänst anställde översten greve J. L.
Hård (bd 3 s. 582), och båda
deltogo i den statsvälvning i
Nederländerna, som 1747 förde ståthållaren
Vilhelm IV till makten. P. återkom
till Sverige omkr. 1755 och
placerades i sin gamla tjänst som sergeant,
vilket hos honom alstrade ett starkt
missnöje med den rådande regimen.
Genom förmedling av Hård kom P.
snart i förbindelse med de hovet
närstående kretsar, som planerade att

vid den 1755 inledda riksdagen
åstadkomma en utvidgning av konungens
makt. Den erfarenhet, som P.
förvärvat genom sitt deltagande i
statskuppen i Nederländerna, gjorde, att det
ansågs lämpligt att inviga honom i
de revolutionsplaner, som smiddes av
hovpartiet. I början av 1756 sändes
P. till Berlin med Lovisa Ulrikas
juveler, som där skulle pantsättas, för
att drottningen på så sätt skulle få
möjlighet att finansiera den
planerade aktionen. Efter P:s återkomst
till Stockholm, och sedan
motsättningarna mellan hovet och det
härskande hattpartiet alltmera skärpts,
började planerna anta fastare form.
I mitten av juni ansågs det
nödvändigt att skaffa skarp ammunition, och
tills, med Erie Brahe, en av
hovpartiets huvudmän, begav sig P. till
dennes gods Rydboholm, och där
tillverkades den 19 juni en stor mängd
skarpa patroner. Då statskuppen i
Stockholm kom att igångsättas
tidigare än avsetts, erhöll P. till uppgift
att om möjligt försöka hejda dess
vidare utveckling, ett uppdrag, som
han tämligen motvilligt synes ha
utfört. Det var dock för sent, planen var
röjd, och P. häktades den 22 juni.
Han underkastades tortyr men
vägrade ståndaktigt att förråda sin
gynnare greve Hård, till dess det genom
bekännelser från andra inblandade
blev meningslöst att längre söka
skydda denne. Den 17 juli dömdes P.
att mista livet och mötte sex dagar
senare med lugn och fasthet sitt öde
på schavotten. — P. var ogift men
hade med Maria Regina Branting en
son, överamiralen greve Johan Puke
(P. 2). H. E—a.

2. Puke, J o h a n, greve, sjöofficer,
statsråd, f. 16 febr. 1751 i Ronneby,
† 21 april 1816 i Karlskrona. Son till
P. 1. — P. antogs vid tio års ålder
till skeppsgosse i Karlskrona och blev

Johan Puke (2). Målning (detalj) av okänd
konstnär.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Aug 24 00:25:30 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/smok/6/0202.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free