Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sergel, Johan Tobias
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sergel
632
Sergel
för att med sin talang sprida glans
över det sv. kungahuset och dess
konstnärliga företag. På hemvägen
gjorde han ett uppehåll i Paris på
några månader och blev där väld till
led. av Académie des Beaux-Arts,
sedan han först modellerat och uppvisat
som receptionsstycke sitt dramatiskt
expressiva arbete "Othryades" (bränd
lera 1778—79, Nat. mus.). S. har
själv i brev berättat, att
akademiledamöterna slogos av arbetets stil,
som så avvek från den franska
smaken. Det konstnärliga språket i denna
bild av en döende hellen är både
skickligt ocli rent, välgörande fritt
från bombastiskt patos. Knappast i
något annat arbete har S. så
förandligat materien, och man kan fråga sig,
om sv. konst någonsin på ett
vackrare sätt tolkat den religiösa känslan.
—- F. M. Franzén har berättat, att
S., då lian kallades hem från Rom, i
stället erbjöd sig att varje år sända
liem en staty, men förgäves. "Hvad
Sergel sjelf, och hela Europa, och
konsten i allmänhet, förlorade genom
denna flyttning, det vann Sverige dels
genom den rena och säkra smak, som
hans exempel och omdömen äfven i
andra konster utbredde, dels igenom
de fosterländska ämnen, han nu
begynte behandla." Det är riktigt att
med Franzén dra en viss gräns mellan
den romerska och den senare sv.
produktionen i fråga om motiven, ty med
hemflyttningen var i stort sett den
tid förbi, då S. själv kunde välja sina
ämnen; nu hade han att i egenskap
av k. statybildhuggare med lön och
boställe förverkliga ämnen, som
konung och ständer förelade honom. På
denna väg tillkommo monument som
minnesvården över filosofen
Descartes (Cartesius) i Adolf Fredriks
kyrka (1781, målat bly), altartavlan i
samma kyrka (1785, gips), gruppen
"Axel Oxenstierna och Historien"
(modell 1789, uppsatt i brons på
sockelns framsida på Gustav II
Adolf-statyn i Stockholm 1906) samt statyn
över Gustav III, vilken beställts av
Stockholms borgerskap men med
konungen som idégivare (modell 1790
—93, brons 1799, avtäckt på
Skeppsbron i Stockholm 1808). Det sistn.
verket överglänser alla de övriga.
Det är på samma gång ett porträtt
och en apoteos; S. kom under årens
lopp att mer och mer beundra
Gustav III och ägnade honom efter hans
död en nästan religiös dyrkan.
Berömt är det tal S. höll till den döde
monarkens ära vid en middag för
några vänner den 24 jan. 1808, samma
dag som statyn avtäcktes: "Mina
herrar, vår sol liar gått ner i blod men
lian har uppstått igen för att lysa i
en annan värld, ty ta mig tusan djäv-
lar, var icke Gustaf III en stråle av
det eviga ljuset. Den bild jag gjort
av honom är strunt men vi bära hans
bild i våra hjärtan och där skall han
leva så länge vi ha en droppe blod i
våra ådror." — Många officiella
utmärkelser erhöll S. efter hemkomsten
från Rom. Han blev sålunda 1780
prof. vid Konstakad., och under
Gustav IV Adolfs tid fick han
hovintendents titel 1803 och adlades 1808.
Han fick återse Rom 1784, då han
följde med Gustav III på dennes
italienska resa, och företog även ett par
kortare resor till Köpenhamn 1794
och 1796. Hos Reuterholm och Gustav
IV Adolf stod han dock ej lika högt
i gunst som under Gustav III. S:s tid
upptogs fortfarande till stor del av
porträttering; flertalet av samtidens
sv. stormän ha avbildats i byst eller
medaljongform av honom. Ex. på
S:s reliefer återfinnas bl. a. i bd 1
s. 259, Torbern Bergman, och bd 4
mot s. 212, J. H. Kellgren. — Särskilt
kan bland senare verk nämnas
gravmonumentet över Augustin
Ehrensvärd på Sveaborg (1805). — S. var
även en stor tecknare. Av hans hand
finnas åtskilliga hundra teckningar
i behåll, de flesta och mest betydande
i Nat. mus. Vi kunna i dessa blad
följa utvecklingen av flera av hans
plastiska idéer, och vi möta hans
samtid i de fantasifulla och mustiga
karikatyrer han alltifrån ungdomen
ritade av omgivningen (Bellman bd 1 s.
201, N. Georgii bd 3 s. 45,
Euphrosyne Löven bd 5 s. 177, självporträtt
s. 631). Det kan synas underligt,
att den stränga formens mästare, den
apolliniske nyklassikern, ägnade en
sådan kärlek ät karikerandet. Även i
sina karikatyrer var dock S. en son
av sin tid; han hade tagit konstarten
i direkt arv från rokokokonstnären J.
E. Behn. För rokokons konstnärer låg
karikatyren nära till hands som en
naturlig reaktion mot all stilisering
och idealisering, och klassicismen
fortsatte seden. Karikatyrtecknandet
övade S. dock ej för den stora
allmänheten utan endast för sig själv ocli
den trängre vänkretsen, och säkert
har detta bidragit till den stora
friskheten ocli friheten i hans okynniga
teckningar. — S. är en av den sv.
konstens främsta gestalter, en konstnär
vars insats och verk tillhöra ej blott
den sv. utan den europeiska
stilhisto-rien. Han är en banbrytare och
stilförnyare, vars betydande gärning ett
oblitt öde tyvärr gjort otillräckligt
känd. Därtill har framför allt den
omständigheten bidragit, att hans konst
tillhör ett land i periferin ocli att
föga skrivits om honom annat än på
vårt eget språk. Under sina år i Rom
var lian den förste, som omsatte i
levande realitet den klassicism på
verklighetsstudiets grund, som man
länge teoretiserat om men ej förmått
skapa. Sedan blev det tyvärr hans
öde att ryckas bort från centrum till
den utkant, som Sverige var, och
glömmas. Själv uttryckte S. sina
strävanden med formler som "naturen och
de gamle", med andra ord ett
kombinerat studium av antikens konst och
levande modell. Han var vad man
kallar nyklassicist, men lians
klassicism blev ingen död programkonst
utan var full av värme och liv. Kylan
smög sig in i klassicismen först med
nästa generation, till vilken en sådan
konstnär som Thorvaldsen hör. Den
passion, som S. bar inom sig,
återfann han i Rom reflekterad i många
verk från den senantika epoken (bl. a.
Pergamonskolans skulpturer ss. "Den
döende gallern", "Laokoongruppen"
och "Apollo di Belvedere") liksom i
Michelangelos arbeten. Den
dynamiska hellenistiska barocken med sin
kraft och festivitas, sin realism och
dramatik hjälpte honom att finna
utlösningen för sin egen personlighet,
liksom den en gång gjort
Michelangelo samma tjänst. I S:s
skissböcker finnas dock även krokier efter
såväl egyptisk som grekisk-arkaisk
och högklassisk grekisk skulptur.
Man kan om S. och andra tidiga
klas-sicister säga, att en klar klassicistisk
stil i regel ej formulerades av dem
men att de väl ägde en mot antiken
riktad läggning. Och vad som är mera
■intressant: i mycket av vad S. och
hans själsfränder utfört finns ett
starkt romantiskt drag, som slår eri
brygga mellan ungklassicismen och
den egentliga romantiken. —-
Personligen var S. ett stort barn, som ägde
förmågan att både glädjas och sörja
starkt och ohämmat. Han var en av
de tongivande i Stockholms glada
konstnärsbohemliv, och bl. a. var
Bellman hans nära vän. — S:s
handskrivna självbiografi från 1785 finnes
i en sv. och en fransk version i K.
bibi. — S. var ogift men sammanlevde
med Anna Elisabet (Annarella)
Hellström, med vilken lian hade två barn,
som lian legitimerade efter hennes
död 1796. — Litt.: F. M. Franzén,
"Minne af hof-intendenten J. T. S." (i
Sv. akad:s handl., 7, 1S15); J. Lange,
"S. og Thorvaldsen" (18S6); G. Göthe,
"J. T. S." (1898, efterskrift 1900);
dens., "J.T.S:s skulpturverk" (1921);
H. Brising, "S:s konst" (1914); L.
Looström, "J. T. S. En gustaviansk
tidsbild" (s. å.); O. Antonsson, "S:s
ungdom och Bomtid" (1942). En
reproduktionsmapp med S:s teckningar
i Nat. mus. utgavs 1945 med essä av
O. Antonsson oeh beskrivande
katalog av G. Jungmarker. O. A.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
