Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tollstadius, Eric - Tomas, biskop - Tomas Simonsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tomas
6
Tomas Simonsson
pels skrifter förbjudits, och T.
förlorade icke sin djärvhet i
predikningarna. Är 1734 kallades han åter inför
konsistoriet. Han hade då i en
predikan yttrat sig försmädligt om
kyrkorna, vilka han betecknat som
avgudahus, och i en annan framfört
åsikter om nattvarden, som förde tanken
till Dippel och Calvin. Denna gång
blev striden långvarig, och den
avslutades först 1741, då konsistoriet
äntligen lät sig nöja med T:s avgivna
förklaring över sin predikan om
nattvarden (akter och protokoll, som belysa
denna tvist, utgåvos 1768—69 av C. M.
Strokirch). Med detta avgörande
upphörde tvistigheterna kring T., som
under sina sista är trots åldern alltjämt
lockade många åhörare. — T. var
främst predikant. Som sådan talade
han livligt och innerligt, inspirerad
av stundens stämning, och det var
troligen främst hans temperament och
omedelbarhet, som gjorde honom
omtyckt. Han extemporerade alltid,
varför de predikningar av honom, som
tryckts, bygga på åhörares
anteckningar. De äro därför ej särskilt
tillförlitliga, när det gäller att skapa sig
en uppfattning om hans predikokonst.
En samling utgavs 1817 och en
fullständigare, ”Samlade, till större delen
förut otryckta predikningar” 1856.
Vidare har utgetts ”Eric Tollstadii
upbyggelige husförhör ...” (1761). T.
ägnade sig ej åt författarskap, och
den vissamling, ”Andelige wijsor om
hwargehanda materier”, som i en uppl.
tillskrivits honom, har han med största
sannolikhet inte haft något att göra
med. T. var i hög grad praktiskt
inriktad, och som personlig själasörjare
och social hjälpare har han vunnit
ryktbarhet. Han inrättade också i
likhet med pietismens förgrundsman
Francke en skola för obemedlade barn.
— Mycken diskussion har förts om
arten av T:s religiositet. Tydligt är, att
han vid sitt första framträdande i
stort sett stod på gammalpietismens
grund. Redan före mötet med Dippel
torde han dock ha beträtt en mera
personlig väg, där Guds kärlek kraftigare
betonades. Denna hans inriktning
stärktes genom överensstämmelsen
med Dippels religiösa glöd och
allmänna anda. T. synes dock ej ha velat
följa denne i fråga om läran. Men
sammanträffandet gav stadga och
definitiv utformning åt T:s egen linje, som
han energiskt och skickligt försvarade
och någorlunda lyckades hålla inom
ortodoxa råmärken. När T. på
1730-talet konfronterades med
herrnhutis-men, visade det sig, att en avsevärd
klyfta fanns mellan den och T:s trots
allt något gammaldags strävan och
viljebetonade fromhet. Hans slutliga
position torde ha varit en något
upp
mjukad Halle-pietism. — T. blev snart
en legendomspunnen man, och
åtskilliga obestyrkta anekdoter ha knutits
till hans namn och återges även i
tidigare biografier, ss. L. Segerholms
”Eordom Kyrko-Herdens... Mag. Erik
Tolstadii märkwärdiga Lefnads-Lopp”
(1770; 5:e uppl. 1841) och J. Dillners
”Bidrag till... teckning af... Er.
Tollstadii lefverne” (1850). — Gift 1724
med Margareta Arosia. — Litt.: E. J.
Ekman, ”E. T. En trogen Herrens
tjänare inom sv. kyrkan” (1911); E.
Linderholm, ”Sven Rosén och hans
insats i frihetstidens radikala pietism”
(s. å.); H. Pleijel i ”Sv. kyrkans
historia” (5, 1935); N. Odenvik, ”E. T. Sv.
pietismens centralgestalt under
1700-talet” (1942); R. Murray, ”E. T.” (i
Stockholms stifts julbok 1945). Lt
Tomas, biskop, t 1248 i Visby.
Enligt den medeltida biskopskrönikan
var T. engelsk dominikanmunk och
före sin utnämning till biskop i Finland
kanik i Uppsala. Han anses redan 1221
ha varit episcopus finlandensis och
ledde från denna tid kristningen av i
synnerhet Tavastland. Därunder kom
T. i krigisk kontakt med
novgoroder-na och planerade att med hjälp av
handelsstäderna vid Östersjön krossa
Nov-gorods makt. De livliga förbindelserna
med påven resulterade i att denne
upptog Finland bland sina legatländer
och uppmanade svärdsriddare att
försvara landet. Då oro och avfall från
kyrkan yppades i Tavastland från
1237, uppmanade påven ärkebiskopen
i Uppsala att sända korsfarare mot
tavasterna. Mongolinvasionen i
Ryssland under de närmaste åren upphävde
emellertid hotet från öster och
öppnade nya kyrkopolitiska perspektiv.
Norrmän, svenskar, finländare och
ta-vaster gjorde sommaren 1240 ett
kraftigt anfall mot Nevafloden men
besegrades av storfurst Alexander
Nev-ski. Den finländska kyrkans ställning
var därmed lika vansklig som förut.
T. drog sig då tillbaka, enligt
biskopskrönikan till följd av ryssarnas och
karelarnas raseri. I en påvlig bulla av
1245 uppmanades ärkebiskopen i
Uppsala och dominikanernas
provinsial-prior i de nordiska länderna att av T.
mottaga avsägelse frän
biskopsämbetet, i anledning av T:s böneskrift
därom. T. uppger sig däri ha bl. a.
förfalskat flera påvliga brev. Sist
näm-nes T. i ett brev från påvlige legaten
Vilhelm av Sabina, där T. avtackas för
en bokgåva till predikarebröderna i
Sigtuna. Sina sista år tillbragte T.
enligt biskopskrönikan i
dominikan-klostret i Visby, där han enligt en
anteckning i Sigtunabrödernas diarium
avlidit 1248. E. B—k
Tomas Simonsson, biskop, skald,
politiker, f. troligen omkring 1380, t
25 jan. 1443 i Strängnäs. Om T:s
härstamning vet man ingenting med
säkerhet men sannolikt är, att han
utgått ur borgarklassen. —• Är 1405
anställdes T. som kanik vid Strängnäs
domkyrka; han erhöll då Uppaby
kanikgäll. För att säkra karriären
inom kyrkan bedrev T. studier vid
utländska univ. Sommarterminen 1415
inskrevs vid Leipzigs univ. en herr
Thomas från Sverige, sannolikt just
den blivande biskopen, som i en
sup-plik till påven också uppgivit, att han
i flera år studerat ”de fria konsterna”
och kanonisk rätt vid univ. i Paris och
Leipzig. I Paris torde T. ha vistats
före 1414; möjligen ha där utbrutna
oroligheter tvingat honom därifrån.
Man har skäl att antaga, att
utlandsvistelsen blev av betydelse för T:s
andliga utveckling. Kontakten med
den gallikanska strömningen vid
Pa-risuniv. och med koncilierörelsen
gjorde honom till en övertygad
anhängare och förkämpe för kyrkans
frihet, så som dennas bästa män dä
fattade den. Under intryck av de väldiga
händelser, som han sedermera
upplevde i sitt hemland, vidgades detta
fri-hetsbegrepp och fördjupades. Statlig
och kyrklig ordning blevo dock
oundgängliga beståndsdelar däri;
husit-krigens överdrifter torde ha bidragit
att stadga hans uppfattning
härutin-nan. —■ I sept. 1417 återfinnes T. som
domprost i Strängnäs. Hans
privatekonomiska ställning tycks ha varit
ganska god. År 1429 uppgick
avkastningen av prostämbetet i Strängnäs
till ungefär 8 (lödiga) mark silver
årligen. Dessutom erhöll T. varje år av
ett prebende i Uppsala stift 4 mark
silver, varjämte han sannolikt kunde
tillgodogöra sig inkomsterna från
åtskilliga hyttor i närheten av
Dalkarls-bergs gruvfält. Vid denna tid kom T.
genom sin ställning i kontakt med
kretsar som stodo unionskonungen
nära. Dennes sekr. och biktfader
Arnold blev nämligen 1420 biskop i
Strängnäs, och en annan av T:s
överordnade under flera år, ärkebiskop
Johannes Haquini, var också en kung
Erik närstående person. Dessa
omständigheter kunna ha bidragit att fästa
monarkens uppmärksamhet på T., som
redan under sin domprosttid
jämförelsevis flitigt anlitades i rikspolitiska
värv. I nov. 1426 var han jämte några
andra sv. kyrkomän i Danmark;
sannolikt har en av delegaternas främsta
uppgifter bestått i att lova Erik hjälp
i den krigiska uppgörelse med Hansan,
som stod för dörren. Då biskop
Arnold av Strängnäs dog i dee. 1428,
valde domkapitlet, säkerligen med
Eriks gillande, T. till hans
efterträdare. T., som i sin egenskap av biskop
inträtt i riksrådets krets, deltog under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
