Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 9. Tott, Henrik - 10. Tott, Åke - 11. Tott, Claes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tott
25
Tott
jan voro synnerligen omfattande och
genom giftermålet utökades, så att T.
blev en av landets största jordägare.
En uppgift, att han skulle ha varit
lagman och befallningshavande i
Österbotten, är osäker. T., som deltog i
Söderköpings riksdag 1595 och
underskrev dess beslut, har av allt att döma
i fortsättningen visserligen försökt
hålla sig utanför den begynnande
in-bördesstriden men samtidigt, även
sedan största delen av det finska frälset
hade vunnits av Claes Fleming,
underhållit förbindelser med hertig Karl.
— Gift 1597 med Sigrid Eriksdotter
Vasa (bd 7 s. 14), dotter till konung
Erik XIV och Karin Månsdotter.
S. S—s
10. Tott, Åke Henriksson, krigare,
f. troligen 4 juni 1598 på Gerknäs i
Lojo skn, Nylands län, Finland, t 15
juli 1640 på Lavila i Euraåminne skn,
Åbo och Björneborgs län, Finland. Son
Ake Henriksson Tott.
till T. 9. — Efter en tids studier i
Uppsala, varunder T. gjorde sig känd
för bråk och vilda upptåg, gick han 15
år gammal ut i ryska kriget och deltog
bl. a. i tåget till Moskva. När freden
slutits 1617, anträdde han en femårig
utländsk resa och blev därefter 1623
kammarherre hos Gustav II Adolf. År
1626 blev han överstelöjtnant vid
finska kavalleriet och värvade 125
ryttare, mest adelsmän, det s. k. tottska
kyrassiärreg., som blev början till
Adelsfanan. I det polska kriget gjorde
han sig känd för sitt mod och sitt
obändiga lynne. Han vann bl. a. en
övertygande seger vid Grubin 1627.
Belönad av sin mors kunglige kusin med
flera förläningar i Finland blev han
1630 generalmajor, riksråd och
slutligen general samt följ. år fältmarskalk.
Under det tyska krigets tidigaste
skede utmärkte han sig både under
den första framryckningen, som bl. a.
tack vare hans raska manövrer
vä
sentligen underlättades, och vid
Brei-tenfeld 1631, där han kommenderade
ett reg. tyska besoldningsryttare. Efter
detta slag utnämnd till
överbefälhavare för de trupper, som skulle
uppsättas i den för den sv. krigföringen
utomordentligt viktiga nedersachsiska
kretsen, fick T. emellertid en post, som
han ej skulle visa sig vuxen. Själva
uppsättandet av den nya armén gick
trögt, ty T. var en svag organisatör
och därtill svår att samarbeta med.
Han var även vid denna tid ganska
svag och sjuklig. Hans militära
operationer röja även stora svagheter:
såväl en påtaglig oförmåga att uppge
detaljer för det väsentliga som en för
T. överraskande passivitet. Under den
kritiska våren 1632 dröjde han alltför
länge i overksamhet bakom
Elbelin-jen och överlät åt Pappenheim att
operera praktiskt taget ostörd, och när T.
i april äntligen bröt upp, råkade han
på grund av sin underlåtenhet att
snabbt sammandraga sina styrkor i
en kritisk situation, varifrån han
kunde rädda sig endast tack vare Lars
Kaggs mellankomst. Till stor del
måste T. lastas för detta fälttågs
mindre lyckliga utgång. Mot slutet av
året skildes han från sitt befäl och
återvände till Sverige. I rådet, där han
därefter tog säte, synes han ha tillhört
Axel Oxenstiernas motståndare men
spelade där aldrig någon större roll.
—■ Gift 1) 1628 med Sigrid Nilsdotter
Bielke, f 1634; 2) 1638 med Christina
Abrahamsdotter Brahe. — Litt.: B.
Boèthius, ”Svenskarne i de
nedersachsiska och westfaliska kustländerna
juli 1630—november 1632” (1912).
. S. S—s
11. Tott, Claes, greve,
ämbetsman, riksråd, f. 14 aug. 1630 på
Ekol-sund i Uppsala län, t 15 juli 1674 i
Paris. Son till T. 10 i hans första gifte.
—• T. inskrevs 1640 vid Uppsala univ.
och begav sig efter studieåren
utomlands, bl. a. till Frankrike, varifrån
han återvände 1651. År 1653 blev han
överkammarherre och riksråd, 1654
rikskansliråd och två år senare
generallöjtnant samt 1657
riksstallmäs-tare. År 1664 utnämndes han till
överståthållare, blev 1665 fältmarskalk
och s. ä. generalguvernör i Riga. T.
upphöjdes i grevligt stånd 1652. — T.
spelade en framträdande roll vid
drottning Kristinas hov och blev
drottningens förklarade gunstling. Den
unge ädlingens lysande framgångar
gåvo upphov till överdrivna
föreställningar om hans inflytande hos
drottningen. En seglivad, på ovederhäftiga
källor byggd tradition har t. o. m.
vetat förtälja, att Kristina önskat
göra T. till sin efterträdare. I själva
verket betecknar tronskiftet 1654
början på T:s politiska bana, varvid han
Claes Tott.
Målning av okänd konstnär (Gripsholm).
genast framstår som nära lierad med
Karl X Gustav. Efter drottningens
avresa från landet erhöll T. konungens
uppdrag att söka förmå henne till
hemfärd och till att under vistelsen
utomlands med sin auktoritet
verksamt befordra sv. intressen hos
främmande makter. För T. hyste Kristina
fortfarande det största förtroende, i
det hon 1654 avfärdade honom till
Paris för att verka för ett biläggande
av kampen mellan Frankrike och
Spanien, en av drottningen vid denna tid
ivrigt omhuldad tanke. Under Karl X
Gustavs krig besökte T. åter Paris,
dä som sv. ambassadör. Han skulle
även på slagfältet visa sig som en
betydande tillgång. Tredagarsslaget vid
Warszawa inleddes av honom genom
en oförvägen rytteriframstöt mot
fiendens förskansningar, och även hedrade
han sig vid belägringen av
Köpenhamn. Under den politiska oro, som
efter konungens död orsakades av hans
testamente med dess särskilt inom
adeln impopulära bestämmelser om
förmyndarstyrelsens ordnande,
uppträdde T. som en habil men samtidigt
målmedveten talesman för rådet. Han
var en av de medverkande vid
utformningen av 1660 års additament till
regeringsformen. Vid Kristinas besök i
Stockholm s. å. var T. en av dem, som
utsågos för att handlägga hennes
önskemål. År 1661 anförtroddes T.
åter en ambassad till det franska
hovet för att verka för en allians med
Frankrike och Polen som motvikt till
en befarad habsburgsk dominans i
sistn. land. I betraktande av
fransmännens till en början reserverade
inställning till det sv. förslaget får det
betecknas som en god prestation av T.,
att han i Fontainebleau s. å. lyckades
få till stånd en förbundstraktat; till
följd av utvecklingen i Polen sattes
den dock ur kraft redan året därpå.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
