Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Wigström, Eva - Wijk, se även Wik - Wijk, Caroline, donator, se s. 365 - Wijk, Emily, donator, se s. 365 - Wijk, Erik, köpman, kommunalman, politiker, se s. 364 - Wijk, Erik, redare, se s. 366 - Wijk, Hilda, brevförfattarinna, se s. 363 - Wijk, Hjalmar, affärsman, politiker, se s. 365 - Wijk, Ivar, jordbrukare, politiker, se s. 365 - Wijk, Olof, köpman, kommunalman, politiker, se s. 363 - Wijk, Olof, köpman, politiker, se s. 364 - Wijk, Willem de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Wijk
362
Wijk
kunde hon med större
självständighet ägna sig åt sina intressen. Under
1860-talet bodde hon i Malmö, där
mannen tjänstgjorde vid fängelset.
Redan nu började hon medverka i
tidn. och tidskr., främst i Onkel
Adams ”Linnea”, men först 1870
debuterade hon i bokform med
folklivs-skildringen ”För fyrtio år sedan.
Taflor ur skånska folklifvet”, som
innehåller en rad verklighetstrogna
oeh levande berättelser om skånsk
allmoge. Därefter följde 1872 ”Brott
och straff, eller lifvet i ett svenskt
straffängelse”, som väckte stort
uppseende genom sina avslöjanden och
sin tendens för en förbättrad
fångvård. Den följdes av en lång rad
berättelser och noveller, liksom de
föregående utgivna under pesud. Ave, av
vilka de främsta finnas samlade i
”Från slätt oeh skogsbygd” (1—2,
1889—90), ”Från herresäten och
bondgårdar” (1900) och i det postumt
utgivna samlingsverket ”Byhistorier
oeh skämtsägner” (1—2, 1909—10).
— W:s folklivsskildringar vila på en
intim kännedom om den skånska
allmogens liv och kynne. Hon hade själv
växt upp i denna värld, och senare
kom hon att bedriva ingående studier
i skånsk folkloristik. Under
vandringar i skilda delar av Skåne
upptecknade hon landskapets folkminnen,
vilka hon sedan publicerade i en rad
arbeten, som i vår tid skattas högre
än hennes skönlitterära produktion.
De främsta av dessa hennes verk äro
”Folkdiktning...” (1—2, 1880—82)
och ”Folktro ock sägner från skilda
landskap” (”Nyare bidrag till
kännedomen om de svenska landsmålen ock
svenskt folklif”, 8: 3, 1898—1914).
Under en Danmarksresa 1877 hade
W. fått kontakt med de danska
folk-minnesforskarna Svend och F. L.
Grundtvig. De öppnade hennes blick
för värdet av den folkdiktning och
folktro, som ännu var att finna i
Skåne och andra sydsvenska
landskap och nödvändigheten av att denna
tradition tillvaratoges. Efter denna
tid stod hon i livlig förbindelse med
danska forskare på området. Hennes
uppteckningar utmärkas av stor
tillförlitlighet och äkthet, varför dfe
blivit en av våra viktigaste källor till
kännedom om sv. folktraditioner. —
W. verkade även som förf, av
barnböcker och utgav tidskr. Hvitsippan
1873—74 samt 1884—86. Dessutom
skrev hon handböcker i huslig
ekonomi, uppsatser i skolfrågor, om
fattig- oeh fångvård m. m. Särskilt
intresserade hon sig för
skolväsendet, närmast flickornas uppfostran,
som hon ville ha praktisk och mer
inriktad på karaktärsdaning än
kun-skapsinhämtning. Hon var livligt
in
tresserad för folkhögskolan och
medverkade till upprättandet av en
kvinnlig folkhögskola vid Hälsingborg
1874. Åren 1887—90 var hon bitr,
lärarinna vid en av hennes dotter ledd
privat flickskola i Hälsingborg. —
Sv. landsmålen VIII: 4 (1914) är
ägnad W:s minne och innehåller utom
nekrolog en fullständig bibliografi
över hennes skrifter. — Gift 1855 med
fanjunkaren Claes August Wigström.
T.M.
Wijk, se även Wik.
Wijk, Caroline, donator, se s.
365.
Wijk, E mil y, donator, se s. 365.
Wijk, Erik, köpman,
kommunalman, politiker, se s. 364.
Wijk, Erik, redare, se s. 366.
Wijk, Hilda, brevförfattarinna,
se s. 363.
Wijk, H j alm a r, affärsman,
politiker, se s. 365.
Wijk, Ivar, jordbrukare,
politiker, se s. 365.
Wijk, Olof, köpman,
kommunalman, politiker, se s. 363.
Wijk, Olof, köpman, politiker, se
s. 364.
Wijk, W ill em (Welam) d e
(van), köpman, ledare av de k.
järnbruken, myntföreståndare, f. i
Nederländerna, f i jan. 1597, möjligen i
Stockholm. — W. inkom troligen
under Erik XIV:s tid till Sverige. Han
hade i varje fall till det av
svenskarna 1565 erövrade Var berg levererat
harnesk och värjor och presenterade
redan okt. 1568 den nye konungen
Johan III en räkning på dessa
leveranser. Snart hade W., vars
affärsuppgörelser ofta synas ha varit av
ett storslaget och invecklat slag,
åtskilliga transaktioner i gång med
Johan III. Bl. a. utlovade han våren
1571 spannmålstillförsel, köpte 1572
skeppet ”Engelen” och fick löfte att
antaga upp till 200 båtsmän.
Samtidigt var W. emellertid, i varje fall
från 1571, anställd i hertig Karls
tjänst och beskylles av konungen
1571 och 1572 för att delvis i
hertigens namn ha bedrivit ”växleri” i
Stockholm under myntförsämringen
dessa år. Enligt kontrakt med hertig
Karl 16 juli 1572 överantvardades åt
W. ”våre järnberg i Värmland med
hytter, hamrer och alle dess redskap”
på fyra år. Under en kris i
relationerna mellan kungen och hertig Karl
1575 fängslades W. av kungen såsom
hertigens rådgivare, fråntogs sina
ägodelar och frigavs först sommaren
1576 från Älvsborg, där han
förvarats. W. stannade ytterligare några
år hos hertigen, var ännu 1579
dennes köpman men råkade troligen i
hans onåd. Fr. o. m. våren 1580 är
W. i Johan III:s tjänst. Han
utrus
tades 24 maj 1580 med fullmakt att
ha befallningen över ”alle våre och
kronones järnbergsbruk över hele
riket”. W. hade utlovat konungen en
större profit av järnbruken än förut
och tillförsäkrades därför ”en
fjärdedel utav allt det, som han utöver den
förre årlige leverering av förenämnde
bergsverk kan åstadkomma och
leverera”. Hans instruktion fastställde
bl. a., att han skulle förskriva goda
hammar- och plåtsmeder från
Tyskland och tillse att alla dammar,
hamrar, masugnar och sågkvarnar vid
K. M:ts järnbruk med det allra första
iordningställdes. Grunderna för W:s
avlöning ändrades efter hand, och
1583 fastställdes hans penning- och
naturabetalning till årligen 500
daler, 2 äreklädningar, 7 pundläster
spannmål, 1 skeppund humle, 3
tunnor smör, 6 oxar, 18 får, 9 svin, 3
tunnor lax, 2 tunnor sill, 1 tunna ål,
1 skeppund torra gäddor o. s. v. W:S
räkenskaper finnas delvis bevarade
och tyda på, att han med stort nit
arbetat för järnbrukets förkovran,
företagit täta resor till bruken och
gruvorna i framför allt Uppland,
Västmanland och Östergötland och
gjort stora ansträngningar för att
skaffa kompetent utländsk och
inhemsk arbetskraft. Finspång oeh
framför allt de uppländska bruken
österby och Forsmark vid
Danne-moraberget upprustades. W. försåg
bruken med de förnödenheter, som
behövdes, och mottog i Stockholm de
färdiga bruksprodukterna. Den
påtagliga ökningen av
järnproduktionen och förbättringen av
järntillverkningens kvalitet och teknik, som
1580-talet uppvisar, kan utan tvivel
tillskrivas W. och det nederländska
inflytande han förmedlade. Den
faktiska maktställning W. innehade, i
förening med järnhanteringens
ändrade organisation, medförde givetvis
klagomål från bergsfolk och allmoge.
Han kunde heller inte åstadkomma
de stora leveranser konungen väntat
sig. Dessutom hade W. under flera år
levat i mer eller mindre öppen
fiendskap med Johan III:s köpman, den
högt betrodde Anders Larsson, vilken
fick hand om koppartillverkningen
och kopparhandeln ungefär samtidigt
som W. anförtroddes ledningen av
järnbergverken. Vid en stor rättegång
på Stockholms rådstuga senhösten
1584 beskyllde de båda inflytelserika
herrarna varandra inbördes för
diverse mindre hederliga
manipulationer i K. M:ts tjänst. I stort sett hade
W. svårt att klara sig mot Anders
Larsson, och konungens förtroende
för W. hade lidigt allvarligt avbräck.
Han tilläts ej lämna sitt hus annat
än för att besöka ”räkningekamma-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
