Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Åkerhielm, Samuel, d. ä. - 2. Åkerhielm, Samuel, d. y.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Äkerhielm
497
Äkerhielm
•efter hemkomsten till sekr. i Kansliet
1676. Ä. tillhörde den sv. delegationen
på fredskongressen i Nijmegen 1676—
79, men efter en tids tjänstgöring som
resident i Danmark kom han att
få sin verksamhet förlagd till
Stockholm. Redan i början av 1680-talet
började Ä. på ett mycket
förtjänstfullt sätt organisera det sv.
postväsendet och utsågs 1697 till överdir.
över postverket. Han utnämndes
slutligen till statssekr. 1700. Utan att
vara någon lysande politisk
begåvning spelade Å. tack vare sin
arbetsförmåga och erkända duglighet en
ganska betydande roll under
1600-ta-lets sista decennier, och han
betecknades ieke helt utan rätt som kansliets
”anima”. Han blev adlad 1679. —
Gift 1676 med Catharina Mollsdorff.
H. E—a
2. Äkerhielm, Samuel, d. y.,
friherre, ämbetsman, politiker, f. 14 dec.
1684 i Stockholm, f 11 mars 1768 på
Margretelund, österåkers skn,
Stockholms län. Son till Å. 1. ■— Efter ett
par års studier vid Åbo akad. inskrevs
Å. vid Uppsala univ. 1702. Redan följ,
år reste han till England, där han
stannade i tre år. Efter hemkomsten
ingick han i utrikesexpeditionen och
avancerade 1712 till protokollssekr. År
1713 sändes han av rådet i särskilt
uppdrag till Karl XII i Timurtasch.
Å. stannade där som sekr. i
Krigsexpe-ditionen och kom att tillhöra den
närmare kretsen kring konungen bl. a.
under de båda fälttågen mot Norge
1716 och 1718. Å., vars förhållande
till Arvid Horn sedan 1713 ej var det
bästa, uteslöts efter Karl XII:s död
från Kansliet. Under 1720 års
riksdag kastade han sig häftigt in i
debatterna ss. förkämpe för
riddar-husdemokratien och motståndare till
det rådsaristokratiska inflytandet.
Han lyckades komma i gunst hos
Fredrik I, vars strävanden efter
utvidgad makt han understödde.
Resultatet blev utnämningen till
krigsråd 1720 och till statssekr. för
krigs-ärenden 1723. Motsättningen till
Horn gjorde, att han för en tid
närmade sig holsteinska partiet och
bekämpade anslutningen till
hannover-anska alliansen 1727. Följ, är blev
han hovrättspresident i Åbo, vilket
väl betydde en befordran men
samtidigt ett försök av Horn att få honom
avlägsnad från politikens centrum.
Vid 1734 års riksdag tog han verksam
del i hattpartiets bildande, något som
bl. a. innebar att i hans dåv.
utrikespolitiska system ingick samarbete
med Frankrike och Turkiet. Under
1738—39 års riksdag stodÅ. i främsta
ledet bland Horns motståndare och
har troligen författat det skarpa
an-märkningsmemorial mot mössråden,
Samuel Äkerhielm d.y.
Målning av O. Arenius.
vilket mindre sekreta deputationen
avgav till sekreta utskottet i okt.
1738. Med Horns fall i dec. s. å.
bortföll det enande band, som hatet mot
Horn betytt för Å. och de radikala
hattarna. Han började nu avlägsna
sig från dessas linje, vartill även
bidrog den alltmer utpräglade
ömsesidiga antipatien mellan Å. och
hattchefen C. Gyllenborg. Denne kunde
dock ej hindra, att Å. tog plats i det
rekonstruerade riksrådet 1739.
Avgörande blev frågan om krig med
Ryssland. Å. motsatte sig häftigt
trupptransporter till Finland och förordade
med hänsyn till Rysslands överlägsna
resurser uppskov med det krigiska
företaget. I det avgörande
ögonblicket, i juli 1741, satte han förgäves in
hela sitt inflytande för att hindra
kriget. Under den farliga krisen 1742
—43 utformades hans
utrikespolitiska system. Sverige borde sträva efter
samarbete med England och Ryssland.
Av Preussen, Frankrike och Danmark
väntade han sig intet gott. Fredens
bevarande tills vidare var med hänsyn
till landets svaga militära resurser
huvudmålet, även om man måste göra
eftergifter för ryska anspråk. Den sv.
krigsmakten skulle framför allt
enligt Å. grundas på en stark flotta,
däremot ej på befästningssystem i
öster. I det alltmer skärpta
inrikespolitiska läget före riksdagens
sammankallande 1746 framstod Å. som
hattarnas farligaste fiende. I
prin-cipalatsfrågan ställde han sig helt
bakom Chr. Springer och uttalade i
rådet sina sympatier för dennes lära.
Även i bankpolitiken gick han mot de
ledande hattarna bland
bankofullmäktige, i det han motsatte sig
sedel-inlösningsrättens upphävande . och
fordrade redogörelse för långivningen.
I den segslitna frågan om vem som
skulle få de förnyade privilegierna
för Ostindiska kompaniet stödde han
det mösslierade handelshuset
Arfwed-son mot dettas konkurrenter inom
hattpartiet oeh tillrådde efter dessas
seger engelsmännen att trakassera
32 Svenska män och kvinnor VIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
