Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nade kvar, oaktat tant under »bittra förebråelser, bad
honom avlägsna sig. Henrik efterskickades och förklarade,
att Axels åsyn vid mitt uppvaknande var nödvändig,
emedan den själsskakning, jag därvid skulle erfara, vore det
enda verksamma medlet att skingra töcknet, som omgav
mitt förstånd. Då jag återfick sansen och upplyfte mitt
tunga huvud, mötte mina blickar Axels.» Thora gjorde
ett uppehåll, några tårar runno utför hennes kinder, och
hon tryckte handen emot sitt hjärta, yttrande med djup
smärta:
»O, huru högt har jag icke älskat honom, huru älskar
jag honom icke än. i denna stund! Varför dömde mig
ett oblitt öde till dessa gränslösa lidanden?»
»Thora, gå förbi denna period i ditt liv och uppriv icke
dessa sår. Jag vet ju allt, vad som tilldrog sig.»
»Nej, Nina, nej, jag måste en gång genomgå mitt
hjärtas sorgliga historia; en gång rätt tydligt
genomskåda dess svagheter och lidanden, för att sedan aldrig
mera vidröra dessa ämnen», svarade Thora och återtog
efter en stund berättelsen: »Mina ögon mötte hans. Jag
lutade mig högt gråtande till detta hjärta, som så grymt
svikit mitt. Det var då åtta månader sedan hans avresa.
Åtta månader sedan den förfärliga aftonen; och dessa
tårar voro de första, som lindrade mitt brustna hjärta. Jag
grät, grät länge vid hans bröst och kände därvid, att
några heta tårar även från hans ögon föllo på min panna.
Varför fick jag icke dö i denna bittra, men ändå saliga
stund, då ännu icke verkligheten, i hela sin rysliga
sanning, stod klar för min själ? Varför skulle jag dömas att
framsläpa ett liv, vars glädje är bortrövad och vars hela
tillvaro är förbittrad genom minnet av ett svek, det
grymmaste man kan tänka sig. * Och ändå, ändå förmår jag icke
förjaga bilden ftv denne man, som bedrog mig på allt vad
människan har heligt: sin kärlek och sin tro.» Åter
tystnade Thora; ty hon var för upprörd att tala.
»Mån fars ankomst tvang Axel att lämna mig. Jag har
aldrig sedan återsett honom.» Thora drog djupt efter
andan.
»Henrik hade rätt: den häftiga sinnesrörelsen
återskänkte mig mitt medvetande och erinrat* av vad jag
varit, — vad Axel ville göra mig till, då han i sin kärleb
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
