Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
139
och en, som med öppen blick och oförutfattad mening något
litet iakttagit Matricaria inodora på några af dess olika
växtplatser i vårt land, måste högeligen förundra sig öfver, att
just denna art framhållits såsom den värste inkräktaren af de
många kulturogräsen. Hvarje med vår svenska flora något
förtrogen botanist vet helt säkert, att just Matricaria inodora
är en af våra mest typiska öppenmarksväxter, en art, som ej
trifs och därför knappast någonsin uppträder annat än på
ny-bruten mark eller i mer och mindre ofullständigt sluten,
koloniartad vegetation. Den träffas först och främst på snart
sagdt all ruderatmark, på gårdsplaner, åkrar och vallar, som
ofta brytas, å banvallar, väg- och dikeskanter, sandtag etc.
etc. Förirrar den sig någon gång in i ett slutet, naturligt
växtsamhälle, är dess öde besegladt; blott små förkrympta
och undernärda plantor kunna här uppammas, och med deras
död är artens roll i växtsamhället utspelad.
Aldrig någonsin har jag hos Matricaria inodora inom
Torneträsk-området kunnat spåra några som helst ansatser att
breda ut sig öfver förut befintlig naturlig vegetation.
Öfverallt här uppe har jag träffat den endast och allenast på
ny-bruten mark eller å gammal ruderatmark, där konkurrensen
med andra arter varit obetydlig. Mina undersökningar af
ruderatfloran vid Vassijaure tyda rent af på, att Matricarian
bör anses såsom en å igenväxande ruderatmark relativt tidigt
utgående ruderatart. Jag kan därför ej fatta, huru Bengt
Berg kan tala om »fall, då Matricaria på egen hand spridt
sig och förkväft den ursprungliga floran». Och detta skulle
hans bilder utvisa, bilder tagna från den mest typiska
ruderatmark alldeles utanför knuten på en af Svenska Turistföreningens
byggnader vid Abisko. Så länge Matricarian håller sig, låt
vara aldrig så yppig och vacker och i ögonen fallande, invid
knutarna på de af Turistföreningen med behörigt tillstånd
af Vetenskapsakademiens naturskyddskommitté i utkanten af
Abisko nationalpark uppförda byggnaderna, kunna vi
näppeligen klaga. Detta allra helst som vi af artens hela
lefnadshistoria veta, att den hör till de mindre konkurrenskraftiga
arterna i vår svenska flora. Då en gång gränserna för Abisko
nationalpark dragits så, att Turistföreningens område kommit
att ligga inom desamma, kunna vi aldrig vänta oss annat,
än att de människan städse åtföljande »kulturogräsen» skola
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
