Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Af de alldeles otvifvelaktigt genom-”romantiska”
skalderna är Stagnelius den alltjämt mest bekante, ojämförligt
mer i hvarje fall än Atterbom och för den stora publiken äfven
mer än Almquist. Trots sina öfversvinnliga och spekulativa
beståndsdelar, har nämligen hans bländande praktfulla poesi
en större direkt påtaglighet än deras. Vid blotta namnet
Stagnelius tänka alla strax på ”skalden” i en viss mening: ensam,
sörjande, utan sinne för hvad denna världens är, sliten mellan
himmel och jord under syner af en ända till opierus stegrad
fantasi. Någon allsidig essay öfver typens främste representant
hos oss kunna följande rader ej blifva; de ange endast
synpunkter, bland hvilka ett par kanske ej förut kommit fram.
Stagnelius är den smärtfyllda romantiska trånadens skald
som ingen i vår svenska diktning och som få i världspoesien.
Kristall och purpur smycka för honom naturen, ”festligt”
står dennas högtidssal prydd i vårar som myllra af
blomsterprakt, ”festligt” klinga ”guldharpor” och ”teorber”, och
aldrig har Venusgördeln kring kvinnans sköte för någon
yppat mer af sin outgrundliga lockning, sin rent
elementära och metafysiska tjusning än för honom. Icke desto
mindre är hans själ en enslig nattvandrerska, hvilken går ut
i öknen och gråter efter det osynliga, efter det som evigt
vinkar men aldrig kan nås, efter det evigt förlorade; och där
utgjuter hon sig blott för en annan lika enslig nattvandrerska,
för Selene, månen, som ”med glitter kristallfloden sår”, och
som bär minnets mystiska trollanterna uppe i sin midnattssky.
Alla ha lagt märke till splittringen i Stagnelii väsen, det
som med en populär vändning kallats för kampen mellan
materia och ande. Det är denna splittring som åt hans
trånadsdiktning ger en sådan accent af smärta. Den synes gå ända
ned i hans väsens rot och är så stark, att den liksom utformar
en dubbelpersonlighet, hvars två figurer (i dikten
”Inbjudningar” heta de ”epikurén” och ”platonikern”) rent af
kunna lösgöra sig från hvarandra och betrakta hvarandra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
