Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hans författarskap började mycket tidigt. Det finnes
ännu kvar åtskilliga skrifter, som han hopskrifvit som barn.
Den första af hans tryckta skrifter är en liten satirisk bagatell,
Hektors lefnad (1814). I denna framträder redan hans
motvilja mot samhällets konventionalism och hans kärlek till det
enkla och instinktiva. Dessa drag komma ännu tydligare fram
i broschyren Hvad är kärlek (1816), i hvilken man finner
kärnan till alla hans senare äktenskapsfunderingar:
äktenskapet får endast ingås af kärlek, icke af andra motiv.
Öfverhufvudtaget äro alla hans tidigaste skrifter präglade af
rousseauistiska grundtankar; de hafva släkttycke med den grupp
af skrifter, som efter Rousseau och på gränsen mellan de
båda seklen öfversvämmade de europeiska litteraturerna.
Hans saga Parjumouf utgör t. ex. ett förhärligande af
naturtillståndet och är skrifven i en stil, som erinrar om Bernardin
de Saint-Pierre och Chateaubriand. Under tiden rönte
emellertid Almquist intryck af den tyska nyromantiken och af
fosforismen. 1816 ingick han i Manhemsförbundet, ett slags
afläggare af Götiska sällskapet, och skref ett förslag till stadgar
och ceremonier. Det är kanske först i denna skrift, som man
spårar rent nyromantiska och fantastiska tendenser. Afhandlingen
Om det hela och sagan Guldfågel i Paradis beteckna
ännu tydligare vägen. Men det är först i det underliga dramat
Amorina, som nyromantiken bryter igenom. Det är en
släkthistoria, som framställes i detta drama: familjen Falkenbergs
undergång på grund af en gammal förbannelse, som en af
dess medlemmar i fjärran tider ådragit sig. I tekniskt
afseende är detta drama mycket omoget, dunkelt och
osammanhängande, svulstigt och platt, men trots allt detta buret af en
ojäst fantasis hela kraft och glöd. Almquist har här fått
tillfälle att antyda de flesta af sina senare revolutionära idéer.
I Henrika, hjältinnan i stycket, tecknar han ett naturväsende,
som endast följer sin instinkt, men aldrig böjer sig för
samhällets konventionella kraf. Hon och Wilhelm vandra fram
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
