- Project Runeberg -  Sveriges national-litteratur 1500-1900 / 11. C. J. L. Almquist /
54

(1907-1912) [MARC] With: Oscar Levertin, Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Men efter litet besinnande beslöt Adolfine att gå med.
”Här vet ingen människa ännu att kungen är skjuten,’’
tänkte hon, ”jag har lust att vara glad så länge det räcker.
Kanske kan jag komma ut den vägen?” — Dörren gick upp
för hennes hand, och hon befann sig på tröskeln till en
ganska stor sal, vackert nog prydd, men sparsamt upplyst,
golfvet obesväradt af skurning.

”Vara sent? bah! ga ne fait rien — ah ga!”

Fröken Adolfine hörde dessa ljud från en vig herre med
pudradt hår och en maskin i hand, som liknade en smidig
karbas eller rotting. Han gick med lifliga åtbörder framme
i salen bland massor af unga personer, illa, ja, trasigt klädda,
men allesammans nätta. Ingenstädes upptäckte Adolfine sin
svarta vän med hårsmycket, som försvunnit ur kabinettet.

På en vink af herrn med pudret tystnade instrumenterna.
”Diable! å tous diables! 11 n’y a rien de si triste, que
voir mal danser, quand il faut danser bien. Hé donc
ma foi, il faudrait danser comme Albronini! Na — na —
na — duger ej comme ga — fördömdt. Sa, sa, sa, börja
nu igen — spela, herrar musik!”

Adolfine vände sig till en äldre person, som stod stilla
ett stycke ifrån henne och tycktes vara en allvarsam dansör.
”Min herre, jag vet ej om jag bedrar mig; skall detta vara
operans repetitionssal? eller elevskolan? eller magasinet?
Förlåt min okunnighet ... Är det själfva herr balettmästaren,
fransosen Terrade, det där, han som —”

”Tintomara! Tintomare! la fosca Tintomara!” — vid
detta höga rop ur salens aflägsnaste fond afbröt Adolfine
sin fråga, och den herrn hon vändt sig till fick i hast lifliga
ögon. ”Gud ske lof,” sade han, ”nu börjar den rätta
pantomimen.” Han öppnade känslofullt locket på en oval
silfver-dosa och tog sin pris. ”Det är ett mästerstycke, ett
chef-d’æuvre bland pantomimbaletter!”

Herr balettmästaren framme i salen svängde sin lilla

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 16:26:10 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/snl/11/0057.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free