Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Hvar han är, det vet nu Gud. Men om han icke
drunknat, så kommer han väl hem med fiskelaget, herre.”
”Haf förtröstan! Men stå icke och se ut på det ödsliga
hafvet; följ med mig, så gå vi in till edra barn.”
”Herr pastorn gå in till oss? Nej — nej —”
”Sörj icke, det är helg i dag; kom!”
Hon öfvergaf hafvets åsyn, vände sig om och följde den
goda, vänliga prästen. Sedan de gått ett litet stycke
tillsammans, möttes de af den långa, gamla, gråhåriga klockaren,
som tycktes söka ”herr pastorn” och nästan med öppna
armar kom emot honom, när han blef honom varse. ”Ack,
vördig pastor,” sade han, ”jag har sökt honom, och jag har
en ödmjuk förfrågan, om den ej illa upptages?”
”Visst icke, min vän.”
”Ja si — kapellpredikanten, herr Ek, ligger sjuk, och
han bor i prästgården, som är en half mil härifrån kyrkan;
och vill vördig pastorn träffa honom till middagen och hälsa
på honom, såsom herrar präster också med hvarandra bruka,
så är det icke annat på för vördig pastorn än att gå dit, ty
vi fiskare bruka ej hästar — och —”
”Jag har icke tänkt söka honom, jag känner honom ej.”
”Nå si, det är så jag vill hafva det. I fall. jag tänkte
bara, om herr pastorn icke skulle försmå en fattig
klockar-gubbe, så har jag en tarfvelig — mycket tarflig middag att
bjuda på, töcken som fattigt och sämre folk kan ha.”
”Denna karl måste hafva fått uppfostran,” tänkte
adjunkten, ”efter han redan lärt sig att såsom ingress
nedsätta sitt eget värde och kalla sig själf sämre folk, hvilket
ingen gör utan att i någon mån vara hvad man kallar bildad.”
Denna känsla gaf karlen en bismak i den unga prästens tycke.
Likväl svarade han honom ganska vänligt: ”Jag tackar er
för inbjudningen, vid kräsligheter har jag aldrig vant mig.”
”Nå si då så det är rart — var så god och stig in med
mig i min låga stuga.” Han pekade bort åt byggningarna söder
11. — Nationallitteratur. 11.
161
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
