- Project Runeberg -  Sveriges national-litteratur 1500-1900 / 11. C. J. L. Almquist /
160

(1907-1912) [MARC] With: Oscar Levertin, Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

vänligaste blickar tycktes tacka honom för predikan och
sedan jämte de öfrige kröpo in, hvar och en till sitt.

”Hvar skall jag bli till middagen?” Denna lappristanke
föll honom in, när han spatserade ensam vid knuten af
kyrk-muren. Han hade varit uppe sedan fem. hade åkt flera mil
och var, prosaiskt att tala, hungrig.

Hans tankar återfördes till henne, som han sett i den
där vrån. Besynnerligt, att han ej såg henne på kyrkvallen!
Förmodligen hade hon smugit sig hem till de sina, som kanske
voro ännu hungrigare än hon, emedan de voro friska.

Efter en liten stund kom han upp på en höjd, hvarifrån
man hade en vid utsikt, ej blott öfver kapellets omgifning, men
långt och bredt ut till hafs. Här, till hälften lutad emot en
hög, mossbevuxen, kantig sten, såg han en varelse, utan
rörelse, tyst, blickande oaflåtligt bort åt vågorna. Han gick
fram; han fann, att det var hon. Det var modern, som stod
och såg så långt — så långt ut — efter fadern.

”God middag!” sade han.

Den fattiga spratt åt sidan. Men hon hämtade sig : hon
såg, att det var han, som predikat för henne nyligen så
vackert och lofvat hennes barn en fader. Hennes anlete var
icke intagande mera; men hon var af deras slag, på hvilka
det tydligt synes, att kroppen en gång varit skön och att
själen är det ännu.

”Kom in, min vän, och låt oss gå till edra barn,” sade
han, ”de vänta er, det är middag.”

"Herr pastor,” svarade hon, ”jag väntar att det södra
fiskelaget skall komma hem. Det måtte dock snart komma!”
”Har er man farit ut med det?”

Hon såg förvånad på honom, likasom frågande, om han
kände hennes historia. ”Jonas,” svarade hon långsamt.
”Jonas är en vild och djärf sjöfågel.”

”Jonas? Heter er man —”

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 16:26:10 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/snl/11/0163.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free