- Project Runeberg -  Sveriges national-litteratur 1500-1900 / 11. C. J. L. Almquist /
227

(1907-1912) [MARC] With: Oscar Levertin, Henrik Schück
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

smakar!” sade han och kastade yttersta stumpen i sjön. ”Det
här går öfver tålamodet.”

Just i denna svåra kris kom Sara till honom och —
hvad tycks? — stack en ny cigarr i hans hand. ”Eld har
jag icke med mig,” sade hon, ”och jag ville icke låta
jungfrun, som jag beställde cigarren af, tända på honom åt dig
därnere, ty ... och dessutom kan hon icke röka. Men huru
skall du få eld, Albe?”

”Jo se här,” inföll han, ”kommer ångkaptenen spatserande
med sin ypperliga trabucos i truten. Förlåt, bästa
farbror kapten ... var så god och träd ett par steg närmare,
så får jag tända. Denna vackra flicka har satt mig på en post,
hvilken jag såsom god militär ej kan lämna."

”Strax, strax!” svarade kaptenen. Sara stod och såg
på, och hon kunde ej afhålla sig från ett högt skratt, då de
bägge karlarna satte cigarrändarna mot hvarann, med spända
allvarsamma ögon observerade spetsarna och ifrigt arbetade
på att det skulle ta eld. Det lyckades, och den hederliga,
fryntliga kaptenen gick sin väg. Med ett eget uttryck af
sällhet tog sergeanten bägge kindbenen pinfulla af ny, frisk
rök — ty man vet, att det är den första röken, som smakar
bäst — och blåste ut den högst långsamt, men blåste den i
sin tankspriddhet midt i ansiktet på Sara.

”Å då!” ropade hon och sprang ånyo sin väg till den
andra delen af fördäcket, där hon hade sitt förut omtalade
skrinbestyr.

Albert stod således åter ensam vid sin kappsäck, det
vill säga hennes, och betraktade den sjunkande milda, täcka
västersolen. Man var nu kommen in på Galten, den yttersta
mälarfjärden emot Arboga till. Albert stod och såg på solen,
såsom sagdt är, men han såg också emellanåt på kappsäcken.
Han rökte långsammare nu; ty han tänkte: ”Om den här
cigarren blir slut i ett rapp, så tör det icke falla sig lika
behändigt som nyss att få en till. — Ja, helt säkert har hon glas

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 16:26:10 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/snl/11/0230.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free