Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
arrenden ända bort för fan i våld på skarpa Uppland, i
Sollentuna? Det är då en ekonom till karl, den Hörstadius! Så pinar
han sin arma kropp med att på bondkärra åka och flacka allt
sitt lif mellan sina arrendegårdar och se efter och se efter. Det
måtte vara ett förbannadt efterseende, att sköta hemman i alla
landsorter. Och när han skraltar så där omkring, är han
dock så tvär emot sin egen lekamen, att han endast njuter
vatten. Hörstadius är västgöte, däri ligger knuten. Det är
då en egen nation till folk! Men hvad jag berömmer hos
honom är att han skall vara så rättskaffens och beskedlig mot
alla sina tusen rättare, drängar och spektorer, så att han till
sluts lär plåga ingen mer än sig själf. Tag in seglet, hissa
flagg! Nej, mindre martyr är man som förare af en ångbåt.
Kom hit! Kom och styr! Jag går ned. Nu är ån ända fram
till Arboga klar och lätt att handtera sig uti.”
Styrmannen kom på befallning, kaptenen lämnade honom
rodret, gick själf därifrån bort öfver däcket och kom så
trappan utför till de undre hemvisterna, där toddy som bäst
stod och rykte. Äfven punsch ägde rum.
Det var afton. Solens fe hade redan västerut sjunkit
ned i famnen på Kungsörs ängar, men ett mörkrödt
purpurskimmer hängde ännu kvar på skyn: det var den sista
klädebonad, som den sköna kastat af sig, innan hon lade sig att
slumra under täcket. Tusentals långa rödblå streck gingo ut
ifrån skimret. Många af dem randade vattnet, och äfven
några lågo stänkta på ångbåtens artiklar.
En mjuk hand rörde Alberts skuldra. Han stirrade upp
ifrån de röda strålarna, som han en lång stund stått och
betraktat, huru de gungade och flydde ofvanpå den vattrade
vattenytan. Det var Sara, och hon sade hviskande: ”Gå nu
härifrån, jag skall i stället vakta både dina och mina saker,
ända tills vi komma i land med dem. Gå ned och drick ditt
glas punsch. Men när vi kommit fram till bron, skynda då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
