Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
huru gärna jag hade dig hos mig på den sandiga, stygga
vägen.”
”Blott på vägen?”
Deras varma ögonkast möttes; men de sågo ej länge in
i hvarann, förrän de blickade ut genom rutan och på
himmelen, hvilken förekom dem icke hafva mörknat, ehuru de
tillbringat en lång stund i skymningen. Albert satte sig på en
stol vid fönstret, hade Sara i sitt knä och mindes nu ända
bortom Bodarna den skumma kväll i Arboga, då han äfven
satt vid en ruta, med fåfängt bemödande att rista sitt namn
i den. Huru mycket hade icke sedan dess förändrats! Hvilket
nytt tidehvarf! Med hvilka andra ögon såg han på henne, och
hon tycktes själf hafva kommit i en annan värld. Allt det förut
ej sällan påkommande barska, kvicka, slyngelaktiga var borta.
Hon bar nu anblicken af medborgarinna; samma förnuft i allt
som förr, men ett förnuft, sänkt i doftet af den innerligaste
hängifvenhet, den renaste ljufhet. Det underbaraste var att
den fullkomliga frihet, hvaråt han oaktadt allt af henne
lämnades, att resa bort ifrån henne om han ville och när han
ville, långt ifrån att locka honom till öfvergifvande, gjorde
henne tusendubbelt älskvärd, lätt och angenäm i hans ögon.
”Och älskvärdhet är det enda ... det enda ... som drar
till äkta kärlek. Denna kan uteblifva ändå kanske; men skall
något verka, så är det allenast älskvärdhet,” tänkte han.
”Hvad ser du på däruppe i himlahvalfvet, Sara?”
”Jag undrar, om det kan vara långt dit.”
Han tryckte henne till sitt bröst och svarade: ”Vi äro
på vägen.”
”Blott på vägen?”
”Nej framme ... om . . .”
”Albert!”
”Berätta mig, Sara, oförställdt ... du talade nyss om
huru människan af inre bekymmer och själens plågor kan
blifva ful, och det hade du visst rätt uti. Vi skola låta bli
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
