Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ningen upphörde, till trots af ansträngningar, för hvilka jag
dukade under. Mitt politiska rykte var sönderslitet för
satser, som icke voro mina, men hvilkas ägare jag ej kunde
förplikta till hemul. Min personliga karaktär var angripen,
utan att jag fick rättfärdiga mig. Jag var betraktad af
allmänheten föga bättre än som en oduglig handelsvara, afyttrad
till ett så högt pris, att de flesta trodde det vara tredska eller
slöseri, då jag ej fullgjorde ingångna förbindelser. Såg jag
tillbaka och omkring mig, så var det idel svek hos dem, för
hvilka jag klädde blodig skjorta, — och orättvisa af mina
bakom ljuset förda motståndare. Kastade jag blicken fram,
så blef jag endast varse perspektivet af nesa och brist. I
denna belägenhet och i den hemskaste sinnesstämning, rusade
jag en dag upp på spetsen af Kastellholmens klippa, i
grannskapet af den rödfärgade kranen. Jag besinnade mig där
ett ögonblick . . . och detta ögonblick var afgörande; ty i
det nästa framsköt en fredlig farkost på den lugna vattenytan.
Ostörd kunde jag således ej bringa mitt uppsåt i fullbordan,
och fruktan att öfverlefva ett förfeladt försök bragte mig
att afstå därifrån — och för evigt!
Kalken var ännu icke tömd till dräggen. Men äfven
detta måste ske. Det skedde på sätt rättegångshandlingarna
utvisa i målet mellan mig och Statstidningens redaktion
sommaren 1835. Till råga på lidandet pressades jag hårdt af
egna och min hustrus vänner att återkalla den
afskeds-ansökning från assessoratet, hvilken jag uthändigat vid
underrättelsen att ni, mig ovetande, låtit entlediga mig ur den
kommitté, där jag, såsom ofvan är anmärkt, inskrefs, icke
för att göra tjänst, utan för att erhålla tjänstledighet till
tidningens utgifvande. Hon, som med mig frivilligt delar
fängelsets försakelser, var äfven då min tröst, mitt stöd.
”Dina kval” — yttrade hon — ”föranleda å min sida icke
ett råd, men en reflexion. Om du ger vika för välviljans
enträgenhet och af blödighet för din familj visar dig vack-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
