Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tertianer slogo en vacker dag våra hufvuden tillsammans
och sammanskrefvo en teaterpjäs, kallad ”Pylax eller den
döende hunden”. Pjäsen hvilade på fullkomligt historisk
grund, och historien torde ännu lefva i mångens minne.
En smällkall vinterdag befann sig på den stora skogen
Kolmården en major vid gardet, som ärnade sig till
Norrköping. Han körde själf sin häst och hade ingen annan
med sig än sin trogna, starka newfoundlandshund, hvilken för
tillfället hade plats i släden vid sin husbondes fötter, görande
tjänst som fotpåse. Just som majoren skulle köra uppför
en brantare backe, började hunden morra, och i detsamma
hördes en hes basstämma från andra sidan af vägen :
”Gud bevare nådig majorn!”
Majoren stannade sin häst, vände hufvudet åt sidan
och blef snart varse en stor, groflemmad figur i trasig kavaj
och med en slokig hatt i handen.
”Hvad är du för en som känner mig?” frågade majoren.
”Hå kors, nog känner herr majoren igen Blomster n :r
9 vid Ankarcronas kompani,” svarade fotvandraren.
”Jaså, din göker, är det du? Nå, hvad går du här och
stryker efter?” frågade majoren.
”Det har gått så bakvändt för mig alltsedan jag slank
ur rullorna,” förklarade Blomster, ”men nu är jag på väg
till nästa gästgifvargård, där jag får arbete hos en hofslagare,
ty, som nådig majorn vet, så är jag något hemma i det
yrket, fast jag är något illa skodd själf.”
Under samtalet fortfor majoren att köra långsamt uppför
backen. Blomster följde nära bredvid släden, och hunden,
som fortfor att morra, vände oupphörligt sina ögon mot
sin husbonde, liksom väntade han på tillåtelse att få hoppa
ur släden.
”Men att nådig majorn törs resa så där ensam genom
den här skogen,” anmärkte Blomster.
”Hur då?”
11 Nationallitteratur 13 161
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
