Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kritiken sade detta redan lika högt och fritt, som
applådisse-mangerna i teatersalongen, hvarje afton Jenny Lind sjöng,
gåfvo tillkänna, att det var den allmänna opinionen. Det
hade icke behöfts på långt när så mycket för att till råga
fylla Lindebergs själ med det djupaste förakt för ”denna
barnunge”. Han tog för ro skull ett ögonblick den Enbomska
alnen och mätte flickan Jenny — och, herre Jemine, hvilket
undermått! . . . Han skulle då också för ordningens skull
höra henne i hennes stora scen i Webers mästerstycke; o,
I gudar! tänkom oss här fru Enbom — hur annorlunda ”sant
och själfullt” slitande draperiet undan för att kasta en
deciderad blick ut i den klara, stjärngnistrande natten, hur
annorlunda storartadt och käckt återgifvande detta underbara
recitativs spasmodiska noter och skrikande ut sin hänryckning
i detta entusiastiska slut-allegro! Jenny Lind, — hur liten,
hur triviel, hur fadd, hur kråkaktig, hur miserabel! Kapten
Lindeberg kunde aldrig nog ofta återkomma till den
anmärkningen, hur han funnit Jenny Linds sång och spel just i
”Friskytten” speciellt vara ”blottade för all poesi”.
Att nu allmänheten öfverhöljde henne med bifall, medan
man däremot icke mer synnerligt bemärkte fru Enbom, detta
kunde Lindeberg sätta sig öfver, ty för att riktigt kunna
bedöma musik och teater, måste man vara något för mer än
en ”allmänhet”; likaså fördrog han filosofiskt, att Dagligt
Allehanda strödde sina blommor för den ”klumpnäsiga
ungen”, ty ”hela världen visste” att nämnda tidnings
ut-gifvare, herr Dalman, samt med hans famösa ”kvartett”
och den känslofulle A. F. Lindblad, som oftast voro litet
”bortkomna som kritici”; men att Aftonbladet, som var
en oppositionstidning ex professo och där han, Lindeberg,
själf skref, icke bättre förstod att stäfja denna Lindomani,
ja att det tvärtom — ”äfven du, min son Brutus!” — allt
mer och mer lät sig dragas med in i den stora
förtjusnings-polskan, detta var dock mer, än kaptenen kunde rätt lugnt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
