Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12.
Det var i en leende, doftrik lund
— i morgonens rosenröda stund —
zigenartruppen sin rastplats sökte.
Där var uti lönnars och askars skygd
en vild berså, utaf murgrön byggd, . . .
älfven sig mellan träden krökte,
stålsvart, rifvande, bred och strid, —
men längre bort sågs den vredgad sjuda,
ett stenfylldt vad vill dess väg förbjuda,
då bryter den fram, den ryter därvid
och skummar och sväller af raseri,
och — hastar vidare, stolt och fri.
John Faa, han fattade plötsligt här
den sköna flyktingens hand med värma,
han visade henne älfven: ”Se där!
dess svall, dess böljor, — mitt lif de härma:
den flyter stilla i skogarnas natt,
bland bergen speglar den himlens blå,
men åter af harm dess pulsar slå,
hvar helst en damm för dess kraft är satt,
den leker i frihet, den rasar i tvång,
och åska blir då dess herdesång.
Som älfven är jag, — naturens son;
vi bägge haft samma höglandsamma,
mitt väsens drifter från henne stamma,
mitt lynne tagit dess trots i lån,
och jag är döpt i den sakristia,
hvars hvalf är himlen den vida, fria,
döpt i den glödande solens bad
till något förväget, jag vet ej hvad,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
