Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Granen växte stark och rak,
och hon vedergällde
under snöbetungadt tak
den, som henne fällde,
mildt med brasans ljus och glöd.
Kraftig växt och ädel död,
ber jag, Gud förunnar
sångarbarnet Gunnar.
Efter sin beräkning hann Svante ut ur skogen efter
solnedgången. Då låg framför honom Vätterdalen, en ljus,
ofantligt lång djupsträcka, norr ut förenad med synranden
och fylld, tyckte han, med förtätad, kornblå, vattrad vårluft,
hvarur i öster reste sig en förtonande strandremsa i skiftande,
händöende kvällskimmer.
Och där nere är Jönköping med den smärta kyrkspiran,
det halfförfallna borgtornet, den trappformiga gafveln af
franciskanklostret och med kapelltakkorsen, som fångat och
kvarhålla litet af västerns guldsken öfver en hopträngd skara
af mossgröna, här och där tegelröda tak. Klosterklockan
ringer med mild åldrig klang, och de sista slagen af ett
för-senadt klappträd vid någon af stadens tvättbryggor nå upp
till vandraren.
Till höger om vägen och tillräckligt långt därifrån, för
att ej besväras af vägdammet, ligger med loft, svalar och
kål-gärdstäppa det väl ansedda härbärget Talavid meilan björkar
med späd grönska. Värdinnan, en medelålders kvinna med
kloka vinnande anletsdrag, ser harpolekaren, då han kommer
genom grinden, och hälsar honom som bekant och ändå som
om han vore en förnäm herre. Men Gunnar med de långa
gula lockarne lyfter hon på sin arm och bär in.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
