Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tor Hedberg
och kufvad vikit undan för nya, byggande släkten. Nu ar
den trött och gammal, sjuk af allt som den fostrat och dödat;
liknöjdt låter den fåren beta sina sagorika marker och några
stackars människokryp andas den feberfyllda luften. Den
lefver i minnenas tystnad, i naturens oberörda ro; kanske
bereder den sig för nya vårar.
Med sirockon, regnvinden, den heta och fuktiga sunnan,
komma molnen drifvande i tunga, svartgråa massor; de släpa
öfver åsarna, de skyla bergen, som ett lågt, tryckande tak
lägra de sig öfver campagnan. De synas digra af storm och
åska, men äro knappast mer än töcken. En dag samla de
sig; när de äro täta och tunga nog, brista slussarna och
regnet strömmar. Då täckas de svarta pinjekronorna af en
blågrå slöja, och terrängens alla växlingar träda fram i mjuka
linjer, i fina, smältande luftfärger. Tungt som bly rinner
Tiberns gyttjiga vatten, och Peterskupolens ljusa hvälfning
ger tonen åt hela detta landskap af grått och silfver.
Tramontanan kommer med köld från de blånande bergen
i norr och öster. Då är himmelen hög och glasklar, och i den
tunna, lätta luften ligger landskapet fast. helt, begränsadt,
liksom en bronstafla, täckt af ålderns ädla patina. Mjuk och
spänstig breder sig bergshorisonten i öster, och de fjärran
snötopparna lyfta sig skimrande, så lätta, som kunde de föras
bort af vinden.
Under sommardagarna ligger värmens blåa töcken
orörligt öfver slätten. I den oändliga stillheten är det endast
ljuset som lefver; liksom en dallrande materia fyller det
rymden, och det är som om landskapet formats af dess tunga,
heta beröring. På bergens sluttningar mognar vinet, men
i det tomma bäckenet slumrar feberns tysta, skrämmande
mara. Öfver den låga horisontlinjen i väster glänser ett
blå-hvitt band; det är hafvet, som mottar den sjunkande solen,
släcker dess glöd och under nattens timmar andas sin svalka
på den eviga staden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
