Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ur Dikter
På täcket lågo hennes händer fallna,
oändligt trötta och oändligt tomma;
hon rörde fingrarne, som börjat kallna,
som om hon plockat bladen af en blomma.
Med öppna ögon, hvilka intet sökte,
hon såg sig kring, som om hon intet såge,
och lifvets vällust icke längre krökte
till gåtfullt löje hennes läppars båge.
Allt mera matta hennes pulsar slogo,
allt mera svaga blefvo hjärteslagen,
likt ljud af vilsna steg, som fjärran dogo,
och dagen släcktes på de bleka dragen.
Vid hennes läger Leonardo vakat,
den åldrige, som döden tycktes vörda,
som hennes skönhets bittra sötma smakat,
och lyftat hennes själs fördolda börda.
Från hennes bleka drag han torkat skummet
af lifvets vågor, men när dödens tunga
och mörka skugga bredde sig i rummet,
han rörde lutan och begynte sjunga:
”Barn af underbara öden,
barn, som aldrig varit hemma
i det hem, som blef dig gifvet,
låt ej skuggorna dig skrämma,
jag har älskat dig i lifvet,
jag vill sjunga dig till döden!
Hör du orden?
Hvad är ord för den som ämnar
18. — Nationallitteratur. 19
273
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
