Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Verner von Heidenstam - Ur Karolinerna - Lejonburen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Num Eddaula kastade sig på knä med pannan mot mattan.
”Jag är en svag man, som hämtat styrka genom din
åsyn. Mycket har jag i mitt lif förbrutit, mycket smått. Har
jag inga ärr på min hud, jag har dem i min själ. Jag vill
glömmas, glömmas. Jag vill sofva, sofva. Den ryktbare blir
en slaf hos andra. Allt eftersom han är sin sista herre till
lags får han en krans flätad i håret eller hugg och slag.
Ingen kärlek mäktar att lysa frid öfver hans mull. Där växer
allt högre ett träd med allt underligare knutna grenar och
med aldrig tystnande oro och suckan i löfvet.”
Ingen svarade honom. Det blef stilla i det vida gemaket.
Slutligen klingade det och slamrade på mässingsbrickan, och
konungen räckte en blank dublon åt den hvitskäggige
spåmannen. Han kröp på knä fram till bädden och tryckte sitt
ansikte mot det nedhängande lakanet men sköt myntet
ifrån sig.
”Du må lefva, du må dö,” sade han, ”beständigt skall
det stå en strid omkring dig. Jag går till hvila.”
Tidigt nästa morgon blef Num Eddaula afrättad utanför
sultanens tält. Den trygga vissheten om glömska bredde sin
stillhet öfver hans yttersta timme.
Tjänaren begrof afsides hans kropp mellan två cypresser.
När grafven var igenskottad, öfverströdde han den med
majskorn åt dufvorna, som i hundratal församlades från dungar
och träd. Snart spirade buskar med hvita blommor ur marken.
Trötta soldater och herdar funno där ett skuggigt ställe och
lade sig ofta till en stunds hvila i gräset. Det var ett fridlyst
rum. Där sof en glömd människa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
